Sedan jag var nio år

Jag och minErik tittade på Shrek för ett litet tag sedan, och kom då fram till att den första Shrek-filmen kom ut när jag var nio år gammal. Vart tog den tiden vägen? Vad har jag gjort sedan jag var nio år?

I år blir jag tjugotvå år gammal. Enligt mig var det inte länge sedan som jag för första gången såg Shrek, men det var väldigt länge sedan som jag var nio år gammal.

Tretton år - bara sådär!

För tretton år sedan spenderade jag den mesta tiden i skogen och lekte krig med några av mina bröder och min kusin. För tretton år sedan fanns (inte ens tanken av att påbörja) två av mina yngsta syskon. helt sjukt, min familj var inte komplett på långa vägar!

När jag var nio år hade jag inte hunnit få varken bröst eller höfter (som jag skulle skämmas för i så många år att jag skapade mig en hip hop-stil, för att täcka över alla former min kropp hade fått, som många än idag definierar som mig och min stil) och jag var mitt i att gå i en skola jag skulle hata t.o.m. när jag var tjugotvå år gammal. Jag hade aldrig färgat håret, varken hittat mitt intresse av musik eller skrivande, men väldigt ofta bråkat med min bästa kompis. Jag hade blivit sårad, men inte än hunnit bli helt uttömd.

När jag var nio år älskade jag tuggummi, och knöt alltid trådar överallt. Om jag inte minns helt fel så delade jag också rum med åtminstone en bror, och hade en extrastorebror i huset som ställde till det i min vardag. Jag hade då inte heller hunnit få en tajt relation till min biologiska storebror, och jag hade ännu inte hunnit skriva en sång till honom som skulle stärka vår kärlek för varandra för all framtid.

Som nioåring så visste jag inte att jag skulle få träffa min dåvarande (ofattbart jättestora) idol Carola, som genom att skaka min hand skulle rädda mig i en hel dag från mina elaka mobbare, eller att jag skulle bli en väldigt social tjej som verkade kunna lyckas bra med det allra mesta. Jag visste heller inte att jag skulle bli en lycklig kvinna, som både hade bra självförtroende och självbild och som skulle ha många talanger, vissa dolda och andra väldigt synliga. Inte hade jag någon aning om att jag skulle få träffa en otroligt vacker människa som skulle få mig att känna mig komplett.

Beatbox var inte ens ett ord jag visste fanns när jag var nio år, och jag hade ingen aning om att det ordet skulle ha så stor betydelse i mitt liv framöver. Så stor betydelse att:
Det skapat en relation mellan mig och min ena lillebror som är så otroligt betydelsefull för mig.
Det gjort så att mitt självförtroende rusade till skyarna.
Det skapat vägar för mig att hjälpa tjejer i hela Sverige.
Det gjort att jag fått träffa en viss Frej Larsson från Maskinen.
Det gjort att folk hört mig på radio, sett mig på TV och klappat åt mig på scen.

Skulle jag vetat mer än en nioåring vet, då jag själv var nio år, och önskat mig hur mitt liv skulle se ut när jag var tjugotvå år, så skulle mitt liv idag ändå vara bättre än så.

Fatta vad som har hänt sedan jag var nio år! Mycket skit, mycket vackert - du vet, som livet är. Helt otroligt egentligen när man tänker på det. Jag önskar inte att jag var nio igen, och skulle behöva gå igenom allt en gång till, men jag kan se tillbaka och minnas så himla mycket med sådan lycka att det gör mig alldeles varm inombords.

Nio

Tankegångar en fredag

Jag har glömt min dator i mina föräldrars hem, och sedan dess har den fått någon glömsk-förbannelse över sig. Därför skriver jag nu flitigt på det här inlägget med mina snabba tummar på mobilen.

Livet ser inte alls ut som jag vill att det gör. Jag håller mig positiv, tar tag i saker och gör skillnad, men ändå känns det som om jag är fast i någon slags svart loop. Allt upprepar sig, stegen är lika tunga för varje gång jag försöker gå, nytt blir inte lättare. Varför är jag fast här, och hur kom jag hit?

Hur kommer jag härifrån?

Den där krypande, viskande, obehagliga känslan som alltid sagt att jag inte har makt över min egen situation låter högre och högre för varje dag. Den får liv av att jag försöker, och ändå inte kommer någonstans.

Man skulle kunna beskriva alltihop som en dröm vi alla haft, och alla känner samma obehag inför. Du vet, när man har bråttom, till eller från någonting, men benen bara inte bär. Man kommer ingenstans, hur mycket man än sliter.

Jag kan inte ge upp. Jag kommer att försöka tills jag lyckas, för mina chanser att lyckas är lika med noll om jag slutar försöka.

Ändå känns allt meningslöst, och det hela gör att jag tappar mig själv. Energin tar slut, orken och lusten springer ifrån mig och kvar finns bara en trött, orkeslös tjej som inte ens klarar av att göra det som hjärtat alltid brunnit för. Energi, vilja, kreativitet, ork, lust alla de ord som definierar den jag är. Just nu hatar jag ord.

Jag är alltid trött. Vet du, jag är förbannat trött på att vara trött!! Jag är trött, men kan inte sova. Hur i hela friden går det ihop?!

Allt är inte dåligt, jag har några solstrålar som glimtar till i mitt svarta hål. Det är nog de strålarna som fått mig att långt inne i hjärtegropen ha en vilja och ett hopp om att ta mig någon annanstans. Det är de glimtarna som får mig att stänga ögonen och drömma mig till bättre livsförhållanden. Sådana livsförhållanden som ger energi, ljus och glädje, istället för att ta det ifrån mig.

Puss och kram Sandra

Novemberkärlek

Det finns något väldans magiskt i att sitta i bilen en regnig novemberkväll och pappa höjer volymen så att Clash kan köra sin ”Should I Stay Or Should I Go” till bristningsgränsen. Jag älskar att jag och pappa kan ha samma musiksmak, och att han hann före mig till volymknappen.