Jag har glömt min dator i mina föräldrars hem, och sedan dess har den fått någon glömsk-förbannelse över sig. Därför skriver jag nu flitigt på det här inlägget med mina snabba tummar på mobilen.
Livet ser inte alls ut som jag vill att det gör. Jag håller mig positiv, tar tag i saker och gör skillnad, men ändå känns det som om jag är fast i någon slags svart loop. Allt upprepar sig, stegen är lika tunga för varje gång jag försöker gå, nytt blir inte lättare. Varför är jag fast här, och hur kom jag hit?
Hur kommer jag härifrån?
Den där krypande, viskande, obehagliga känslan som alltid sagt att jag inte har makt över min egen situation låter högre och högre för varje dag. Den får liv av att jag försöker, och ändå inte kommer någonstans.
Man skulle kunna beskriva alltihop som en dröm vi alla haft, och alla känner samma obehag inför. Du vet, när man har bråttom, till eller från någonting, men benen bara inte bär. Man kommer ingenstans, hur mycket man än sliter.
Jag kan inte ge upp. Jag kommer att försöka tills jag lyckas, för mina chanser att lyckas är lika med noll om jag slutar försöka.
Ändå känns allt meningslöst, och det hela gör att jag tappar mig själv. Energin tar slut, orken och lusten springer ifrån mig och kvar finns bara en trött, orkeslös tjej som inte ens klarar av att göra det som hjärtat alltid brunnit för. Energi, vilja, kreativitet, ork, lust alla de ord som definierar den jag är. Just nu hatar jag ord.
Jag är alltid trött. Vet du, jag är förbannat trött på att vara trött!! Jag är trött, men kan inte sova. Hur i hela friden går det ihop?!
Allt är inte dåligt, jag har några solstrålar som glimtar till i mitt svarta hål. Det är nog de strålarna som fått mig att långt inne i hjärtegropen ha en vilja och ett hopp om att ta mig någon annanstans. Det är de glimtarna som får mig att stänga ögonen och drömma mig till bättre livsförhållanden. Sådana livsförhållanden som ger energi, ljus och glädje, istället för att ta det ifrån mig.
Puss och kram Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar