***
Hela drömmen börjar med att jag ska sova över hos min bästa kompis. Än så länge är allt normalt, förutom att hon är svinrik och bor på en skitstor herrgård med hennes föräldrar.
Det är kväll, och jag sitter i baksätet på en bil som rullar in på allén och upp på grusgången till det svinstora huset, och jag är pirrigt taggad.
Här hoppar drömmen lite grann, till min bästa kompis rum där vi ligger i varsin säng intill varandra och ska sova. Vi ligger och småpratar lite grann, om faktiskt riktiga saker som hänt! Så här verkar allt väldigt normalt. En sak som jag inte reflekterade över just då var att hennes rum var ganska läskigt. Det var mörkt, och månljuset lös i genom fönstret och hela rummet var lite grådassigt och väggarna kändes lite krypande. Men som sagt, det tänkte jag inte på förren jag vaknade (i verkligheten).
Helt plötsligt sätter sig min bästa kompis upp och säger:
"Vi måste fixa en grej!"
Och jag bara hakar på.
Vi springer ner i huset, och eftersom det är mitt i natten är allt mörkt och kusligt. Det enda ljus som man ser är månljuset som lyser in i alla fönster. Helt plötsligt knackar min bästa kompis (okej okej, orka skriva min bästa kompis hela tiden! Steffnie.). Helt plötsligt knackar Steffnie på en dörr, där det hörs skratt och musik. En sjukt attraktiv och svinsnygg man i 30-35 årsåldern öppnar och sprätter lite magi med hans ögon och säger:
"Vad ville ni?"
Mannen är Steffnie's pappa (vilket inte alls är logiskt, för att hon är 20. Men men, det är ju en dröm..) och hon säger att vi måste handla lite ägg och måste låna tandemcykeln. Mannen (alltså hjälp, han var verkligen skitsnygg!) tittar på oss båda två och undrar lite vad vi håller på med, men sen ger han Steffnie lite pengar och nyckeln till cykeln och säger:
"Visst, var så goda! Ha kul!"
Och så går han in igen till, vad jag uppfattade var någon slags asrolig bal! Steffnie log lite creepy.
Jag gick därifrån med en riktigt bra känsla i magen och jag log! För det första för att Steffnie's pappa var sjukt snygg, och för det andra för att vi skulle cykla på en tandemcykel och det har jag faktiskt velat göra sen jag var liten!
Vi gick utomhus, vilket var ännu läskigare än inomhus, och Steffnie började låsa upp cykeln. Helt plötsligt vänder hon på sig tvärt. Nu är hon inte Steffnie längre, utan en pojke. Pojken är längre än mig, och faktiskt ganska skräckinjagande trots att han ser väldigt ung ut. Han har en mörkblå one piece på sig, och hans ansikte är lite grådassigt och han är jätttesvart runt ögonen. Han ler sjukt äckligt och kollar på mig och säger:
"Nu har du ingen chans!"
och jag börjar springa iväg mot huset igen.
När jag kommer fram till huset sliter jag upp första bästa dörr, och där är bara en mörk trappa som leder uppåt. I den trappan står pojken och skrattar ondskefullt, och säger:
"Nu har du bara två chanser kvar att hitta rätt dörr!"
och jag tänker:
"Det är bäst att jag bara väljer dörrar så fort som möjligt, annars hinner han ikapp mig!"
så jag sliter upp ännu en dörr. Men den smäller jag igen lika snabbt, för pojken står i den också och skrattar.
Jag springer runt huset och sliter upp dörr nummer tre. Och helt plötsligt är allt jätteljust och jag är en leksak som tillsammans med andra leksaker sitter i en bil och sjunger. Och vi säger:
"Vilken tur att vi valde rätt dörr!"
Helt plötsligt åker vi i en grop, och hela bilen viks på mitten och går sönder. Jag blir jättearg på leksaken som körde bilen och jag börjar springa iväg ut mot en åker. Nu blir allt grådassigt, och jag är mig själv, igen.
Jag springer och springer, och märker nu att två andra pojkar än pojken i mörkblå one piece springer efter mig och skriker:
"Vi ska fan döda dig!"
Allt är väldigt grått, så jag ser inte riktigt hur de ser ut, men den ena har typ militärkläder på sig och den andra har helgråa smutsiga kläder på sig. Jag märker ganska fort att de har ganska mycket kläder på sig, långärmat och sånt.
Efter att jag sprungit i panik ett tag på åkern så ser jag den stora herrgården igen, och av någon anledning tänker jag att det är räddningen så jag springer ditåt. Det jobbiga är bara att den ligger på en kulle, och på just min sida är det en meter hög snö och jättebrant. Men jag såg inget annat än att jag var tvungen att ta mig dit.
Jag springer och springer, men det går långsamt eftersom det är så mycket snö, och jag märker hur trött jag är i mina ben. Pojkarna springer efter mig, och kommer ifatt ibland och sliter i mitt hår och min kropp. Men jag lyckas alltid slå bort dem en liten stund, typ med en armbåge i ansiktet eller så.
När jag är ganska nära huset blir backen ännu brantare, och jag är helt slut i mina ben. Jag känner hur jag nästan ger upp på livet när det ena pojken hoppar på min rygg och tar fram en kniv. Då blir jag jättearg, tar kniven och stab:ar honom i ansiktet jättemånga gånger och slänger både honom och kniven ner för backen. Allt går så himla fort. Jag vänder på huvudet åt hans håll lite grann, och känner mig jättehemsk. Den andra pojken tittar också på pojken jag högg i ansiktet en liten stund, och när jag börjar klättra upp för backen igen så skriker han åt mig och är ännu argare än innan.
Jag klättrar och kämpar, och till slut är jag uppe vid herrgården. Helt plötsligt är det jättemycket sol, och jag möter pappa och ett gäng med gamla alkisar som fått en ny start i livet och bara är glada. De hälsar glatt på mig, och vi sätter oss i en gammaldags bil och jag drar en lättande suck. Jag är nu inte jag längre, utan ser allt utifrån, och jag ser alla ställen jag varit på och kämpat (för allt blir liksom långsamt utzoomat). Allt är ljust och bilen åker fridfullt iväg från herrgården, och det är också här lite eftertexter rullar och jag vaknar och tänker:
"Vad. I. Hela. Friden. Hände. Precis?!"
***
My mind is a mess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar