Det här sliter så i mig! Mest för att jag inte riktigt kan ta det till mig.
Hur kan hoppet gå från att han ska hittas, till att han inte hade så ont och dog snabbt? Det är sinnessjukt, och det gör att jag inte vill tillhöra den här världen längre! Jag vill alltid kunna ha ett hopp om att det blir bra, men den här gången kan jag inte göra någonting! Inte ens hoppas.
Alla känner den som har dött. Det är i alla fall väldigt många fler som blir berörda när någon dör, än när någon lever. Oftast. Den här gången inser jag att jag varit lyckligt lottat som varit utanför de bubblor av mörker som faktiskt blossat upp i närheten. För, även om jag mer står i gråskalan av det svarta hålet, är det fruktansvärt.
Det var många, många år sedan jag ens såg dig. Det var på den tiden man fortfarande kallade det att man lekte, du vet, på den tiden då alla var spinkisar och kunde leka och skratta genom allt. Till och med genom allt det du fick gå igenom, ja faktiskt! Mitt i allt det kunde vi hitta på lekar utomhus, klä ut oss till påsk-kärringar, skratta sådär löjligt mycket och hålla ihop. Du vet, på den tiden då alla var blonda och coola. Många år sedan. Jag har haft hoppet om din lycka i bakhuvudet sen dess. Det borde jag ha berättat.
Mina tankar och Böner, och allt jag kan ge av själ och hjärta, ligger just nu självklart hos dig. Det ligger också hos de som inte slocknat utan står mitt i det svarta tomrummet som finns kvar. De du älskar som inte kan släppa det ett litet tag för att kunna få må bra och leva sitt liv, utan är helt drabbade och blottade i det smutsigaste man kan förstå.
När ett ljus slocknar märks det. När ett ljus blir utblåst, trots att det finns mycket stearin kvar att använda, det är då det chockar. Det är då det påverkar, sliter, blixtrar och dundrar extra hårt.
Det är inte såhär det ska vara.
Trots allt mörker så kommer du alltid att lysa. Vet du varför? För att du har tänt ditt ljus hos många, och de ljusen kommer aldrig slockna. De kommer alltid bäras med. Förstår du det?
Puss, kram och sov gott.. Sandra
