Det finns inte ord

När jag var åtta månader dök en liten blå bebis, med avlångt huvud, upp i mitt liv. Hon skulle göra mitt liv pest och pina i många år! Hon skulle också göra mitt liv så himla värt att leva, och hon skulle rädda mig många gånger.

Idag har den där blåbebisen med konstig huvudform blivit en beundransvärd, supervacker kvinna som jag älskar mer än någon annan! Idag har hon vuxit upp och blivit en fantastiskt kreativ person, som har ett sjukt stort hjärta för utsatta människor och som aldrig skulle vika sig i kampen för genustänk och det lika värdet mellan könen.

Många gånger, speciellt när vi var små, har vi bråkat ihjäl varandra. Nuförtiden har vi slipats så hårt mot varandra att vi är anmärkningsvärt lika, faktiskt både till kropp och sinne. Det gör mig lite stolt över mig själv: att jag är lik den personen jag ser upp till mest.

Att ha en person som är så imponerande så nära är ett stort privilegium som jag är otroligt tacksam över.

I dagens läge är hon, för första gången, inte ett stenkast bort. I dagens läge befinner hon sig oftast 278 kilometer ifrån mig, eftersom hon har flyttat iväg till en Folkhögskola. Detta gör ganska ont i mig, och det märks så sjukt hårt att hon inte är här! Men samtidigt gör det mig så lycklig, för hon gör det hon ska och hon har det så vansinnigt bra. Och även om hon inte är ett stenkast bort, är hon alltid ett samtal, sms, en chattkonversation eller ett blogginlägg ifrån - och det är ju faktiskt inte så långt!

Eftersom jag är en sån lip (vilket hon vet och har vant sig vid) så kan jag blöta lite kinder över att saknaden av henne är så stor. Hon fungerar inte riktigt så. Jag är verkligen känslomänniskan av oss två, men det är så gött för vi fungerar så bra ihop. Jag kramas, skriver, uttrycker mig och hon grymtar till och mumlar ibland ett "detsamma". Okej, inte helt sant - men nästan!

Jag har aldrig skrattat så brutalt som jag har gjort i hennes sällskap! Och jag har aldrig känt mig så förstådd som jag gör när jag är med henne.

Vad folk kallar sånt här skiter jag faktiskt i. För det finns inga bra Svenska ord för det, men jag försöker ändå sätta så snarlika ord jag kan hitta för att beskriva vad den här kvinnan betyder för mig. Det går sådär, men jag tror att ni fattar min poäng.

Tack Steffnie för allt du är, och allt du gör och har gjort!

Det finns inte ord.

Puss och kram Sandra