Fortsatt uppdatering på nattens arbetspass!
Magsjukan verkar ha spridit sig under dagen, vilket ger ganska mycket resultat såhär tio i tolv på natten. En hel avdelning är stängd, och jag är låst eftersom den personen jag sitter hos är smittad, så nu får den siste av oss klara sig själv med alla de friska. Kaos!
Vem har sagt att det inte är spänning med att vara undersköterska?
torsdag 6 februari 2014
Natt
Okej, så klockan är tjugo i elva på kvällen, och under hela natten ska jag ta hand om en magsjuk! Det är inte alltid glamoröst att vara undersköterska, men jag gillar det ändå.
Det positiva med den här natten är att jag får massa tid över att tänka, filosofera och skriva medan jag sitter och väntar på om den magsjuke behöver hjälp. Det värsta verkar vara över för den här vårdtagaren (som tur är! Stackare alltså!!) och nu ska jag bara se till att denne får sova så mycket som det bara går. Än så länge har det gått jättebra!
Två till jobbar denna natten, och jag känner dem inte men de verkar hur bra som helst! Älskar när det är så.
Jag har bunkrat upp med RedBull och choklad och taggar nu för resten av natten. Det är väldans trivsamt!
Det kan komma fler inlägg denna natt, man vet aldrig! Jag har väldigt mycket tid att få skrivinspiration.
Puss och kram Sandra
Det positiva med den här natten är att jag får massa tid över att tänka, filosofera och skriva medan jag sitter och väntar på om den magsjuke behöver hjälp. Det värsta verkar vara över för den här vårdtagaren (som tur är! Stackare alltså!!) och nu ska jag bara se till att denne får sova så mycket som det bara går. Än så länge har det gått jättebra!
Två till jobbar denna natten, och jag känner dem inte men de verkar hur bra som helst! Älskar när det är så.
Jag har bunkrat upp med RedBull och choklad och taggar nu för resten av natten. Det är väldans trivsamt!
Det kan komma fler inlägg denna natt, man vet aldrig! Jag har väldigt mycket tid att få skrivinspiration.
Puss och kram Sandra
Saker som skrämmer mig
Det finns tre saker som riktigt skrämmer mig. Va, bara tre? Nej, massa saker skrämmer mig, men de här tre sakerna skrämmer mig mer än någonting annat! Allt annat kan jag hantera, men de här tre sakerna är väldigt ohanterbara just nu.
Jag skriver dem i precis den rangordningen som de är, med min största rädsla på nummer ett.
1. Valar och djupa vatten
Sandra, det där är två saker. Jag vet! Men de hör ihop, och jag är precis lika rädd för dem båda två. Valar. Alltså, dessa läskiga djur! Bara en bild på en stor val får mig att må dåligt inombords. Djupa vatten då? Ja, men de brukar ju vara på djupa hav, så det är ju läskigt! Samtidigt som djupa vatten är läskigt för att man inte kan andas under vatten, för att man troligtvis inte hinner upp i tid om ens utrustning skulle gå sönder och för att känslan när man badar och inte når eller ser någon botten får mig att nästan må illa av rädsla. Uscha!
Grejen är att detta har varit en rädsla jag har haft i hela mitt liv, men jag har kunnat hantera den. Jag vet inte varför, men på den senaste tiden har jag blivit mer och mer rädd för det här, att jag känner ett stort obehag bara av att simma under vattnet på Minecraft. På riktigt, så stort problem har detta blivit! Och en bild på en val, fy! Det tar mig en hel dag, och oftast en natt, att bearbeta.
2. Att jag ska bli riktigt gammal och inte förrän då inse att jag levt ett liv som alla andra vill att jag lever, men inte jag själv
Fy, jag blir så rädd för det här att jag blir nojig. Tänk om jag håller på och anpassar mig efter andra hela tiden, ska "vara snäll" och sådant att jag helt tappar att leva det liv som jag vill leva. Fy! Jag menar inte att vara dum, eller att skita i alla andra, utan bara att hitta en bra balans så att jag, i slutet av livet, kan se tillbaka och känna att jag gjort och levt så som jag verkligen vill.
3. Mörker
Nej, jag är inte fem år gammal, men jag är fortfarande rädd för mörker. Detta ligger på plats nummer tre, för att jag kan hantera den här rädslan mest. Oftast är detta inget problem! När det är mörkt ute är det bara mysigt, och mörka kvällar när man går på ensamma gator är ingen big deal. Det är när det är helt kolsvart, eller när man är i ett rum och bara kan se någon kontur här och där, som jag blir rädd. Brr, jag får kalla kårar bara av att tänka på det! Det är jättemörkt, det är obehagligt. Rörde sig någonting i hörnet? Hörde jag någonting? SNÄLLA JESUS LÅT INGENTING KOMMA IN HIT!!
Ja, jag skrämmer upp mig själv.
Så, nu är det sagt! Mina största rädslor i livet. Varför berättade jag dem? För ju mer man pratar om det desto närmare kommer jag att kunna hantera dem ordentligt.
Jag vägrar sätta bilder till den här texten!
Jag skriver dem i precis den rangordningen som de är, med min största rädsla på nummer ett.
1. Valar och djupa vatten
Sandra, det där är två saker. Jag vet! Men de hör ihop, och jag är precis lika rädd för dem båda två. Valar. Alltså, dessa läskiga djur! Bara en bild på en stor val får mig att må dåligt inombords. Djupa vatten då? Ja, men de brukar ju vara på djupa hav, så det är ju läskigt! Samtidigt som djupa vatten är läskigt för att man inte kan andas under vatten, för att man troligtvis inte hinner upp i tid om ens utrustning skulle gå sönder och för att känslan när man badar och inte når eller ser någon botten får mig att nästan må illa av rädsla. Uscha!
Grejen är att detta har varit en rädsla jag har haft i hela mitt liv, men jag har kunnat hantera den. Jag vet inte varför, men på den senaste tiden har jag blivit mer och mer rädd för det här, att jag känner ett stort obehag bara av att simma under vattnet på Minecraft. På riktigt, så stort problem har detta blivit! Och en bild på en val, fy! Det tar mig en hel dag, och oftast en natt, att bearbeta.
2. Att jag ska bli riktigt gammal och inte förrän då inse att jag levt ett liv som alla andra vill att jag lever, men inte jag själv
Fy, jag blir så rädd för det här att jag blir nojig. Tänk om jag håller på och anpassar mig efter andra hela tiden, ska "vara snäll" och sådant att jag helt tappar att leva det liv som jag vill leva. Fy! Jag menar inte att vara dum, eller att skita i alla andra, utan bara att hitta en bra balans så att jag, i slutet av livet, kan se tillbaka och känna att jag gjort och levt så som jag verkligen vill.
3. Mörker
Nej, jag är inte fem år gammal, men jag är fortfarande rädd för mörker. Detta ligger på plats nummer tre, för att jag kan hantera den här rädslan mest. Oftast är detta inget problem! När det är mörkt ute är det bara mysigt, och mörka kvällar när man går på ensamma gator är ingen big deal. Det är när det är helt kolsvart, eller när man är i ett rum och bara kan se någon kontur här och där, som jag blir rädd. Brr, jag får kalla kårar bara av att tänka på det! Det är jättemörkt, det är obehagligt. Rörde sig någonting i hörnet? Hörde jag någonting? SNÄLLA JESUS LÅT INGENTING KOMMA IN HIT!!
Ja, jag skrämmer upp mig själv.
Så, nu är det sagt! Mina största rädslor i livet. Varför berättade jag dem? För ju mer man pratar om det desto närmare kommer jag att kunna hantera dem ordentligt.
Jag vägrar sätta bilder till den här texten!
Tänka nytt
Som hyffsat ny undersköterska så har man fortfarande ganska naiva och nya ögon för olika saker inom Vårdyrket. Man gör inte "som de alltid har gjort", man ifrågasätter onödiga rutiner och ställer frågor till vårdagare som de vanligtvis inte får. Man tänker nytt.
Detta är på gott och ont! Ont, för att det oftast inte alls är uppskattat bland vårdpersonal. Varför vet jag inte, men det verkar inte finnas något värre för rutinerade undersköterskor när det kommer yngre, och nyutexaminerade undersköterskor och vill göra saker annorlunda. Gott, för att alla de man hjälper blir lyckliga. De får frågan om de vill ha en ostmacka på kvällen, eller om de kanske vill ha någonting annat, istället för att de får en ostmacka serverade. De får chansen att kanske bryta lite vanor, som de inte riktigt vet varför de har.
Det goda fick jag uppleva hos en person för några dagar sedan! Denne personen, sade personalen, var "lite svår". Hen brukade tydligen inte gå med på att vikarier hjälpte hen, och denne personen ville alltid ha vissa saker på ett visst sätt. Man skulle vara väldigt bestämd när man gick in till den här personen, och säga "nu ska vi gå till toaletten" istället för "vill du gå till toaletten?".
Jag gick in till den här personen, frågade hur hen ville ha det och gjorde så. Flera gånger under det arbetspasset sade hen:
- Du är så duktig!
- Tack så jättemycket!
- Du är så snäll!
- Vad bra du hjälper mig!
- Hur gammal är du?!
- Vad söt du är!
- Tack!
- Kom gärna tillbaka!
Det enda jag gjorde var att göra allt på hens villkor, och det var inga problem. Vi hjälptes åt, vi skrattade, vi fixade och grejade. Allt gick hur bra som helst, och det spelade absolut ingen roll att jag var vikarie. Dessutom var det många saker som hen "alltid gör" eller "alltid vill ha" som vi inte gjorde, för jag frågade och hen svarade som hen ville ha det.
Jag hoppas att jag aldrig tappar det här!
En positiv sak till som hände det arbetspasset var att det var en vårdtagare som var väldigt nervös och ropade mycket. Hen kunde prata, men hade ibland svårt att få fram vad hen var orolig för och istället blev det att hen bara ropade högt. Jag skulle "inte bry mig om det", och ingen visste riktigt hur man skulle hantera situationen, för hen störde ganska mycket med sitt gapande.
Eftersom jag var tidig, så satte jag mig ner intill den här personen, och bara höll hen i handen och log. Vi pratade lite grann, men inte alls mycket. Detta räckte, och den här vårdtagaren blev väldigt lugn väldigt snabbt. Ibland sade hen "släpp inte" eller "håll mig i handen", och då höll jag ännu mer bestämt och bara log vänligt. Det hjälpte betydligt!
Helt sjukt vad lite man kan göra som gör så stor skillnad!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)