Tänka nytt

Som hyffsat ny undersköterska så har man fortfarande ganska naiva och nya ögon för olika saker inom Vårdyrket. Man gör inte "som de alltid har gjort", man ifrågasätter onödiga rutiner och ställer frågor till vårdagare som de vanligtvis inte får. Man tänker nytt.

Detta är på gott och ont! Ont, för att det oftast inte alls är uppskattat bland vårdpersonal. Varför vet jag inte, men det verkar inte finnas något värre för rutinerade undersköterskor när det kommer yngre, och nyutexaminerade undersköterskor och vill göra saker annorlunda. Gott, för att alla de man hjälper blir lyckliga. De får frågan om de vill ha en ostmacka på kvällen, eller om de kanske vill ha någonting annat, istället för att de får en ostmacka serverade. De får chansen att kanske bryta lite vanor, som de inte riktigt vet varför de har. 

Det goda fick jag uppleva hos en person för några dagar sedan! Denne personen, sade personalen, var "lite svår". Hen brukade tydligen inte gå med på att vikarier hjälpte hen, och denne personen ville alltid ha vissa saker på ett visst sätt. Man skulle vara väldigt bestämd när man gick in till den här personen, och säga "nu ska vi gå till toaletten" istället för "vill du gå till toaletten?". 

Jag gick in till den här personen, frågade hur hen ville ha det och gjorde så. Flera gånger under det arbetspasset sade hen:

- Du är så duktig!

- Tack så jättemycket!

- Du är så snäll!

- Vad bra du hjälper mig!

- Hur gammal är du?!

- Vad söt du är!

- Tack!

- Kom gärna tillbaka!

Det enda jag gjorde var att göra allt på hens villkor, och det var inga problem. Vi hjälptes åt, vi skrattade, vi fixade och grejade. Allt gick hur bra som helst, och det spelade absolut ingen roll att jag var vikarie. Dessutom var det många saker som hen "alltid gör" eller "alltid vill ha" som vi inte gjorde, för jag frågade och hen svarade som hen ville ha det.

Jag hoppas att jag aldrig tappar det här!

En positiv sak till som hände det arbetspasset var att det var en vårdtagare som var väldigt nervös och ropade mycket. Hen kunde prata, men hade ibland svårt att få fram vad hen var orolig för och istället blev det att hen bara ropade högt. Jag skulle "inte bry mig om det", och ingen visste riktigt hur man skulle hantera situationen, för hen störde ganska mycket med sitt gapande. 

Eftersom jag var tidig, så satte jag mig ner intill den här personen, och bara höll hen i handen och log. Vi pratade lite grann, men inte alls mycket. Detta räckte, och den här vårdtagaren blev väldigt lugn väldigt snabbt. Ibland sade hen "släpp inte" eller "håll mig i handen", och då höll jag ännu mer bestämt och bara log vänligt. Det hjälpte betydligt!

Helt sjukt vad lite man kan göra som gör så stor skillnad!