Fortsatt uppdatering på nattens arbetspass!
Magsjukan verkar ha spridit sig under dagen, vilket ger ganska mycket resultat såhär tio i tolv på natten. En hel avdelning är stängd, och jag är låst eftersom den personen jag sitter hos är smittad, så nu får den siste av oss klara sig själv med alla de friska. Kaos!
Vem har sagt att det inte är spänning med att vara undersköterska?
torsdag 6 februari 2014
Natt
Okej, så klockan är tjugo i elva på kvällen, och under hela natten ska jag ta hand om en magsjuk! Det är inte alltid glamoröst att vara undersköterska, men jag gillar det ändå.
Det positiva med den här natten är att jag får massa tid över att tänka, filosofera och skriva medan jag sitter och väntar på om den magsjuke behöver hjälp. Det värsta verkar vara över för den här vårdtagaren (som tur är! Stackare alltså!!) och nu ska jag bara se till att denne får sova så mycket som det bara går. Än så länge har det gått jättebra!
Två till jobbar denna natten, och jag känner dem inte men de verkar hur bra som helst! Älskar när det är så.
Jag har bunkrat upp med RedBull och choklad och taggar nu för resten av natten. Det är väldans trivsamt!
Det kan komma fler inlägg denna natt, man vet aldrig! Jag har väldigt mycket tid att få skrivinspiration.
Puss och kram Sandra
Det positiva med den här natten är att jag får massa tid över att tänka, filosofera och skriva medan jag sitter och väntar på om den magsjuke behöver hjälp. Det värsta verkar vara över för den här vårdtagaren (som tur är! Stackare alltså!!) och nu ska jag bara se till att denne får sova så mycket som det bara går. Än så länge har det gått jättebra!
Två till jobbar denna natten, och jag känner dem inte men de verkar hur bra som helst! Älskar när det är så.
Jag har bunkrat upp med RedBull och choklad och taggar nu för resten av natten. Det är väldans trivsamt!
Det kan komma fler inlägg denna natt, man vet aldrig! Jag har väldigt mycket tid att få skrivinspiration.
Puss och kram Sandra
Saker som skrämmer mig
Det finns tre saker som riktigt skrämmer mig. Va, bara tre? Nej, massa saker skrämmer mig, men de här tre sakerna skrämmer mig mer än någonting annat! Allt annat kan jag hantera, men de här tre sakerna är väldigt ohanterbara just nu.
Jag skriver dem i precis den rangordningen som de är, med min största rädsla på nummer ett.
1. Valar och djupa vatten
Sandra, det där är två saker. Jag vet! Men de hör ihop, och jag är precis lika rädd för dem båda två. Valar. Alltså, dessa läskiga djur! Bara en bild på en stor val får mig att må dåligt inombords. Djupa vatten då? Ja, men de brukar ju vara på djupa hav, så det är ju läskigt! Samtidigt som djupa vatten är läskigt för att man inte kan andas under vatten, för att man troligtvis inte hinner upp i tid om ens utrustning skulle gå sönder och för att känslan när man badar och inte når eller ser någon botten får mig att nästan må illa av rädsla. Uscha!
Grejen är att detta har varit en rädsla jag har haft i hela mitt liv, men jag har kunnat hantera den. Jag vet inte varför, men på den senaste tiden har jag blivit mer och mer rädd för det här, att jag känner ett stort obehag bara av att simma under vattnet på Minecraft. På riktigt, så stort problem har detta blivit! Och en bild på en val, fy! Det tar mig en hel dag, och oftast en natt, att bearbeta.
2. Att jag ska bli riktigt gammal och inte förrän då inse att jag levt ett liv som alla andra vill att jag lever, men inte jag själv
Fy, jag blir så rädd för det här att jag blir nojig. Tänk om jag håller på och anpassar mig efter andra hela tiden, ska "vara snäll" och sådant att jag helt tappar att leva det liv som jag vill leva. Fy! Jag menar inte att vara dum, eller att skita i alla andra, utan bara att hitta en bra balans så att jag, i slutet av livet, kan se tillbaka och känna att jag gjort och levt så som jag verkligen vill.
3. Mörker
Nej, jag är inte fem år gammal, men jag är fortfarande rädd för mörker. Detta ligger på plats nummer tre, för att jag kan hantera den här rädslan mest. Oftast är detta inget problem! När det är mörkt ute är det bara mysigt, och mörka kvällar när man går på ensamma gator är ingen big deal. Det är när det är helt kolsvart, eller när man är i ett rum och bara kan se någon kontur här och där, som jag blir rädd. Brr, jag får kalla kårar bara av att tänka på det! Det är jättemörkt, det är obehagligt. Rörde sig någonting i hörnet? Hörde jag någonting? SNÄLLA JESUS LÅT INGENTING KOMMA IN HIT!!
Ja, jag skrämmer upp mig själv.
Så, nu är det sagt! Mina största rädslor i livet. Varför berättade jag dem? För ju mer man pratar om det desto närmare kommer jag att kunna hantera dem ordentligt.
Jag vägrar sätta bilder till den här texten!
Jag skriver dem i precis den rangordningen som de är, med min största rädsla på nummer ett.
1. Valar och djupa vatten
Sandra, det där är två saker. Jag vet! Men de hör ihop, och jag är precis lika rädd för dem båda två. Valar. Alltså, dessa läskiga djur! Bara en bild på en stor val får mig att må dåligt inombords. Djupa vatten då? Ja, men de brukar ju vara på djupa hav, så det är ju läskigt! Samtidigt som djupa vatten är läskigt för att man inte kan andas under vatten, för att man troligtvis inte hinner upp i tid om ens utrustning skulle gå sönder och för att känslan när man badar och inte når eller ser någon botten får mig att nästan må illa av rädsla. Uscha!
Grejen är att detta har varit en rädsla jag har haft i hela mitt liv, men jag har kunnat hantera den. Jag vet inte varför, men på den senaste tiden har jag blivit mer och mer rädd för det här, att jag känner ett stort obehag bara av att simma under vattnet på Minecraft. På riktigt, så stort problem har detta blivit! Och en bild på en val, fy! Det tar mig en hel dag, och oftast en natt, att bearbeta.
2. Att jag ska bli riktigt gammal och inte förrän då inse att jag levt ett liv som alla andra vill att jag lever, men inte jag själv
Fy, jag blir så rädd för det här att jag blir nojig. Tänk om jag håller på och anpassar mig efter andra hela tiden, ska "vara snäll" och sådant att jag helt tappar att leva det liv som jag vill leva. Fy! Jag menar inte att vara dum, eller att skita i alla andra, utan bara att hitta en bra balans så att jag, i slutet av livet, kan se tillbaka och känna att jag gjort och levt så som jag verkligen vill.
3. Mörker
Nej, jag är inte fem år gammal, men jag är fortfarande rädd för mörker. Detta ligger på plats nummer tre, för att jag kan hantera den här rädslan mest. Oftast är detta inget problem! När det är mörkt ute är det bara mysigt, och mörka kvällar när man går på ensamma gator är ingen big deal. Det är när det är helt kolsvart, eller när man är i ett rum och bara kan se någon kontur här och där, som jag blir rädd. Brr, jag får kalla kårar bara av att tänka på det! Det är jättemörkt, det är obehagligt. Rörde sig någonting i hörnet? Hörde jag någonting? SNÄLLA JESUS LÅT INGENTING KOMMA IN HIT!!
Ja, jag skrämmer upp mig själv.
Så, nu är det sagt! Mina största rädslor i livet. Varför berättade jag dem? För ju mer man pratar om det desto närmare kommer jag att kunna hantera dem ordentligt.
Jag vägrar sätta bilder till den här texten!
Tänka nytt
Som hyffsat ny undersköterska så har man fortfarande ganska naiva och nya ögon för olika saker inom Vårdyrket. Man gör inte "som de alltid har gjort", man ifrågasätter onödiga rutiner och ställer frågor till vårdagare som de vanligtvis inte får. Man tänker nytt.
Detta är på gott och ont! Ont, för att det oftast inte alls är uppskattat bland vårdpersonal. Varför vet jag inte, men det verkar inte finnas något värre för rutinerade undersköterskor när det kommer yngre, och nyutexaminerade undersköterskor och vill göra saker annorlunda. Gott, för att alla de man hjälper blir lyckliga. De får frågan om de vill ha en ostmacka på kvällen, eller om de kanske vill ha någonting annat, istället för att de får en ostmacka serverade. De får chansen att kanske bryta lite vanor, som de inte riktigt vet varför de har.
Det goda fick jag uppleva hos en person för några dagar sedan! Denne personen, sade personalen, var "lite svår". Hen brukade tydligen inte gå med på att vikarier hjälpte hen, och denne personen ville alltid ha vissa saker på ett visst sätt. Man skulle vara väldigt bestämd när man gick in till den här personen, och säga "nu ska vi gå till toaletten" istället för "vill du gå till toaletten?".
Jag gick in till den här personen, frågade hur hen ville ha det och gjorde så. Flera gånger under det arbetspasset sade hen:
- Du är så duktig!
- Tack så jättemycket!
- Du är så snäll!
- Vad bra du hjälper mig!
- Hur gammal är du?!
- Vad söt du är!
- Tack!
- Kom gärna tillbaka!
Det enda jag gjorde var att göra allt på hens villkor, och det var inga problem. Vi hjälptes åt, vi skrattade, vi fixade och grejade. Allt gick hur bra som helst, och det spelade absolut ingen roll att jag var vikarie. Dessutom var det många saker som hen "alltid gör" eller "alltid vill ha" som vi inte gjorde, för jag frågade och hen svarade som hen ville ha det.
Jag hoppas att jag aldrig tappar det här!
En positiv sak till som hände det arbetspasset var att det var en vårdtagare som var väldigt nervös och ropade mycket. Hen kunde prata, men hade ibland svårt att få fram vad hen var orolig för och istället blev det att hen bara ropade högt. Jag skulle "inte bry mig om det", och ingen visste riktigt hur man skulle hantera situationen, för hen störde ganska mycket med sitt gapande.
Eftersom jag var tidig, så satte jag mig ner intill den här personen, och bara höll hen i handen och log. Vi pratade lite grann, men inte alls mycket. Detta räckte, och den här vårdtagaren blev väldigt lugn väldigt snabbt. Ibland sade hen "släpp inte" eller "håll mig i handen", och då höll jag ännu mer bestämt och bara log vänligt. Det hjälpte betydligt!
Helt sjukt vad lite man kan göra som gör så stor skillnad!
onsdag 29 januari 2014
Sedan jag var nio år
Jag och minErik tittade på Shrek för ett litet tag sedan, och kom då fram till att den första Shrek-filmen kom ut när jag var nio år gammal. Vart tog den tiden vägen? Vad har jag gjort sedan jag var nio år?
I år blir jag tjugotvå år gammal. Enligt mig var det inte länge sedan som jag för första gången såg Shrek, men det var väldigt länge sedan som jag var nio år gammal.
Tretton år - bara sådär!
För tretton år sedan spenderade jag den mesta tiden i skogen och lekte krig med några av mina bröder och min kusin. För tretton år sedan fanns (inte ens tanken av att påbörja) två av mina yngsta syskon. helt sjukt, min familj var inte komplett på långa vägar!
När jag var nio år hade jag inte hunnit få varken bröst eller höfter (som jag skulle skämmas för i så många år att jag skapade mig en hip hop-stil, för att täcka över alla former min kropp hade fått, som många än idag definierar som mig och min stil) och jag var mitt i att gå i en skola jag skulle hata t.o.m. när jag var tjugotvå år gammal. Jag hade aldrig färgat håret, varken hittat mitt intresse av musik eller skrivande, men väldigt ofta bråkat med min bästa kompis. Jag hade blivit sårad, men inte än hunnit bli helt uttömd.
När jag var nio år älskade jag tuggummi, och knöt alltid trådar överallt. Om jag inte minns helt fel så delade jag också rum med åtminstone en bror, och hade en extrastorebror i huset som ställde till det i min vardag. Jag hade då inte heller hunnit få en tajt relation till min biologiska storebror, och jag hade ännu inte hunnit skriva en sång till honom som skulle stärka vår kärlek för varandra för all framtid.
Som nioåring så visste jag inte att jag skulle få träffa min dåvarande (ofattbart jättestora) idol Carola, som genom att skaka min hand skulle rädda mig i en hel dag från mina elaka mobbare, eller att jag skulle bli en väldigt social tjej som verkade kunna lyckas bra med det allra mesta. Jag visste heller inte att jag skulle bli en lycklig kvinna, som både hade bra självförtroende och självbild och som skulle ha många talanger, vissa dolda och andra väldigt synliga. Inte hade jag någon aning om att jag skulle få träffa en otroligt vacker människa som skulle få mig att känna mig komplett.
Beatbox var inte ens ett ord jag visste fanns när jag var nio år, och jag hade ingen aning om att det ordet skulle ha så stor betydelse i mitt liv framöver. Så stor betydelse att:
Det skapat en relation mellan mig och min ena lillebror som är så otroligt betydelsefull för mig.
Det gjort så att mitt självförtroende rusade till skyarna.
Det skapat vägar för mig att hjälpa tjejer i hela Sverige.
Det gjort att jag fått träffa en viss Frej Larsson från Maskinen.
Det gjort att folk hört mig på radio, sett mig på TV och klappat åt mig på scen.
Skulle jag vetat mer än en nioåring vet, då jag själv var nio år, och önskat mig hur mitt liv skulle se ut när jag var tjugotvå år, så skulle mitt liv idag ändå vara bättre än så.
Fatta vad som har hänt sedan jag var nio år! Mycket skit, mycket vackert - du vet, som livet är. Helt otroligt egentligen när man tänker på det. Jag önskar inte att jag var nio igen, och skulle behöva gå igenom allt en gång till, men jag kan se tillbaka och minnas så himla mycket med sådan lycka att det gör mig alldeles varm inombords.
I år blir jag tjugotvå år gammal. Enligt mig var det inte länge sedan som jag för första gången såg Shrek, men det var väldigt länge sedan som jag var nio år gammal.
Tretton år - bara sådär!
För tretton år sedan spenderade jag den mesta tiden i skogen och lekte krig med några av mina bröder och min kusin. För tretton år sedan fanns (inte ens tanken av att påbörja) två av mina yngsta syskon. helt sjukt, min familj var inte komplett på långa vägar!
När jag var nio år hade jag inte hunnit få varken bröst eller höfter (som jag skulle skämmas för i så många år att jag skapade mig en hip hop-stil, för att täcka över alla former min kropp hade fått, som många än idag definierar som mig och min stil) och jag var mitt i att gå i en skola jag skulle hata t.o.m. när jag var tjugotvå år gammal. Jag hade aldrig färgat håret, varken hittat mitt intresse av musik eller skrivande, men väldigt ofta bråkat med min bästa kompis. Jag hade blivit sårad, men inte än hunnit bli helt uttömd.
När jag var nio år älskade jag tuggummi, och knöt alltid trådar överallt. Om jag inte minns helt fel så delade jag också rum med åtminstone en bror, och hade en extrastorebror i huset som ställde till det i min vardag. Jag hade då inte heller hunnit få en tajt relation till min biologiska storebror, och jag hade ännu inte hunnit skriva en sång till honom som skulle stärka vår kärlek för varandra för all framtid.
Som nioåring så visste jag inte att jag skulle få träffa min dåvarande (ofattbart jättestora) idol Carola, som genom att skaka min hand skulle rädda mig i en hel dag från mina elaka mobbare, eller att jag skulle bli en väldigt social tjej som verkade kunna lyckas bra med det allra mesta. Jag visste heller inte att jag skulle bli en lycklig kvinna, som både hade bra självförtroende och självbild och som skulle ha många talanger, vissa dolda och andra väldigt synliga. Inte hade jag någon aning om att jag skulle få träffa en otroligt vacker människa som skulle få mig att känna mig komplett.
Beatbox var inte ens ett ord jag visste fanns när jag var nio år, och jag hade ingen aning om att det ordet skulle ha så stor betydelse i mitt liv framöver. Så stor betydelse att:
Det skapat en relation mellan mig och min ena lillebror som är så otroligt betydelsefull för mig.
Det gjort så att mitt självförtroende rusade till skyarna.
Det skapat vägar för mig att hjälpa tjejer i hela Sverige.
Det gjort att jag fått träffa en viss Frej Larsson från Maskinen.
Det gjort att folk hört mig på radio, sett mig på TV och klappat åt mig på scen.
Skulle jag vetat mer än en nioåring vet, då jag själv var nio år, och önskat mig hur mitt liv skulle se ut när jag var tjugotvå år, så skulle mitt liv idag ändå vara bättre än så.
Fatta vad som har hänt sedan jag var nio år! Mycket skit, mycket vackert - du vet, som livet är. Helt otroligt egentligen när man tänker på det. Jag önskar inte att jag var nio igen, och skulle behöva gå igenom allt en gång till, men jag kan se tillbaka och minnas så himla mycket med sådan lycka att det gör mig alldeles varm inombords.
 |
| Nio |
fredag 17 januari 2014
Tankegångar en fredag
Jag har glömt min dator i mina föräldrars hem, och sedan dess har den fått någon glömsk-förbannelse över sig. Därför skriver jag nu flitigt på det här inlägget med mina snabba tummar på mobilen.
Livet ser inte alls ut som jag vill att det gör. Jag håller mig positiv, tar tag i saker och gör skillnad, men ändå känns det som om jag är fast i någon slags svart loop. Allt upprepar sig, stegen är lika tunga för varje gång jag försöker gå, nytt blir inte lättare. Varför är jag fast här, och hur kom jag hit?
Hur kommer jag härifrån?
Den där krypande, viskande, obehagliga känslan som alltid sagt att jag inte har makt över min egen situation låter högre och högre för varje dag. Den får liv av att jag försöker, och ändå inte kommer någonstans.
Man skulle kunna beskriva alltihop som en dröm vi alla haft, och alla känner samma obehag inför. Du vet, när man har bråttom, till eller från någonting, men benen bara inte bär. Man kommer ingenstans, hur mycket man än sliter.
Jag kan inte ge upp. Jag kommer att försöka tills jag lyckas, för mina chanser att lyckas är lika med noll om jag slutar försöka.
Ändå känns allt meningslöst, och det hela gör att jag tappar mig själv. Energin tar slut, orken och lusten springer ifrån mig och kvar finns bara en trött, orkeslös tjej som inte ens klarar av att göra det som hjärtat alltid brunnit för. Energi, vilja, kreativitet, ork, lust alla de ord som definierar den jag är. Just nu hatar jag ord.
Jag är alltid trött. Vet du, jag är förbannat trött på att vara trött!! Jag är trött, men kan inte sova. Hur i hela friden går det ihop?!
Allt är inte dåligt, jag har några solstrålar som glimtar till i mitt svarta hål. Det är nog de strålarna som fått mig att långt inne i hjärtegropen ha en vilja och ett hopp om att ta mig någon annanstans. Det är de glimtarna som får mig att stänga ögonen och drömma mig till bättre livsförhållanden. Sådana livsförhållanden som ger energi, ljus och glädje, istället för att ta det ifrån mig.
Puss och kram Sandra
Livet ser inte alls ut som jag vill att det gör. Jag håller mig positiv, tar tag i saker och gör skillnad, men ändå känns det som om jag är fast i någon slags svart loop. Allt upprepar sig, stegen är lika tunga för varje gång jag försöker gå, nytt blir inte lättare. Varför är jag fast här, och hur kom jag hit?
Hur kommer jag härifrån?
Den där krypande, viskande, obehagliga känslan som alltid sagt att jag inte har makt över min egen situation låter högre och högre för varje dag. Den får liv av att jag försöker, och ändå inte kommer någonstans.
Man skulle kunna beskriva alltihop som en dröm vi alla haft, och alla känner samma obehag inför. Du vet, när man har bråttom, till eller från någonting, men benen bara inte bär. Man kommer ingenstans, hur mycket man än sliter.
Jag kan inte ge upp. Jag kommer att försöka tills jag lyckas, för mina chanser att lyckas är lika med noll om jag slutar försöka.
Ändå känns allt meningslöst, och det hela gör att jag tappar mig själv. Energin tar slut, orken och lusten springer ifrån mig och kvar finns bara en trött, orkeslös tjej som inte ens klarar av att göra det som hjärtat alltid brunnit för. Energi, vilja, kreativitet, ork, lust alla de ord som definierar den jag är. Just nu hatar jag ord.
Jag är alltid trött. Vet du, jag är förbannat trött på att vara trött!! Jag är trött, men kan inte sova. Hur i hela friden går det ihop?!
Allt är inte dåligt, jag har några solstrålar som glimtar till i mitt svarta hål. Det är nog de strålarna som fått mig att långt inne i hjärtegropen ha en vilja och ett hopp om att ta mig någon annanstans. Det är de glimtarna som får mig att stänga ögonen och drömma mig till bättre livsförhållanden. Sådana livsförhållanden som ger energi, ljus och glädje, istället för att ta det ifrån mig.
Puss och kram Sandra
onsdag 1 januari 2014
Novemberkärlek
Det finns något väldans magiskt i att
sitta i bilen en regnig novemberkväll och pappa höjer volymen så
att Clash kan köra sin ”Should I Stay Or Should I Go” till
bristningsgränsen. Jag älskar att jag och pappa kan ha samma
musiksmak, och att han hann före mig till volymknappen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)