Ett fult, härligt, ärligt, vackert inlägg

Jag älskar när saker sätts i perspektiv! När man blir lite knäppt på näsan, satt på plats, får ett hårt slag i magen på sina fördomar. När någon man ser i en sekund och redan har bestämt sig för att denne är hemlös, deprimerad och faktiskt lite sämre än dig själv bevisar just motsatsen. Det har hänt mig massa gånger! Va? Usch, tycker du att du är bättre än andra människor? Ja. Om jag ska vara helt ärlig så tänker jag så ibland när jag ser folk! På ren automatik!! Det är helt sinnessjukt.. Men sant!

Jag kände att jag liksom ville dela med mig av en sån erfarenhet. Varför? Jo, för att jag tror att vi alla behöver höra det, och för att jag fick en sån smäll mitt i stoltheten! Och jag älskar när sånt händer! Och jag har bestämt mig för att skriva helt ärligt i det här inlägget. Så alla beskrivningar kommer vara precis så som jag kände! Det betyder att en del fula sidor av mig kommer fram, men det är lika bra för vi har dem. Allihop! Till och med fina fantastiska du som läser det här! Till och med perfekta och fullkomliga jag!

Jag var på Bönen i kyrkan innan Söndagsmötet, och kände mig riktigt helig för just den sakens skull. Vi satt ett litet gäng människor och Bad svåra men ack så fantastiska Böner, och jag njöt riktigt av stunden. Pastorn kom lite sent, men det fick mig bara att känna mig ännu heligare, och Bönen fortsatte. Då, helt plötsligt säger JESUS att mitt liv och perspektiv kommer att ändras. Nu svävade jag på vackra rosa moln av helighet! Men den känslan varade inte länge, för in kommer en dam. Hon hade smutsiga kläder och stripigt hår. Jag kunde inte riktigt uppfatta vad kläderna hade för färg, för jag tror aldrig att de hade varit i närheten av en tvättmaskin, och hennes krokiga rygg och bruna tänder fick mig att inse att hon måste vara en fattig stackars krake. Undra vad hon gjorde på Bönen! Kanske skulle vi få leda henne till JESUS! Hoppas jag skulle få göra det, för idag hade jag en riktigt helig dag! Pastorn, som jag tror delade alla mina känslor i den här situationen, ler lite pingsvänligt och säger: "Är det någon som skulle vilja Be för något?". Och alla blickar vänds mot den här stackars smutsiga kvinnan. Men där vänder hela situationen.

Jag skäms så himla mycket!! Över alla oss som satt i det rummet! Över alla fina små pingsvänner som visste så himla mycket! Jag skäms över alla! Förutom kvinnan som tog tag i frågan pastorn hade slängt ut.
"Ja, jag har en sak jag vill Be för". Och alla vet vad det är. Och alla hade så himla fel!
"Jag skulle vilja Be för alla människor. För vi förstår inte vad vi har! Vi måste förstå det! Bli glada för det vi har, och uppskatta det! Och det finns så många som far så illa! Vi måste Be för dem! För så ska det inte vara". Vi, hon och vi, behöver fatta vad vi har. Vi, hon och resten av alla andra som satt i rummet, vi som är på samma nivå. Och där fick hon tyst på alla, nu ganska fula, människor i rummet. Vi knäpper våra händer och Ber, men nu är orden lite annorlunda. Det är inte längre aslånga töntord som ingen förstår, utan bara vanliga enkla ord. Vi Ber, för alla människor som faktiskt behöver våra Böner. Och jag kan ärligt säga att jag Bad tyst för mig själv också. För jag kände mig inte alls helig längre, utan helt tvärtom. Och när vi alla gick ut med krokiga ryggar kändes det som om kvinnan hade rätats ut lite grann. För hon var så mycket större än oss, och medan vi gick där och skämdes så fortsatte hon Be för de utsatta i samhället, och för att vi alla ska förstå vad vi har.

Barnkören Bsus!!!

Jag vill bara ta ett inlägg och skryta om barnen i barnkören Bsus, från Pingstkyrkan i Lidköping. De är så fantastiska och underbara! De är glada, spralliga, fulla av liv, glädje och JESUS! De Ber för varandra på körövningarna och blir friska, senast det hände var för två veckor sedan när en lite äldre ledare frågade om barnen kunde Be för hennes knä för hon hade så ont i det att hon inte kunde cykla - och hon brukade cykla överallt. Barnen Bad, och genast blev hon frisk! Hon har fortfarande inte känt av någonting ont från knät. Halleluja!

Ibland när barnen sjunger så kommer jag helt av mig när jag ska leda dem, för jag blir så tagen av Den Helige Ande! Hela församlingen känner av det när barnen sjunger ibland på söndagar!

En gång på kören så berättade jag för barnen hur jag började tro på JESUS. De satt med stora ögon och frågade direkt "Hur gör jag för att JESUS ska bo i mitt hjärta?!!?!". När jag berättade att jag Bad med mamma att JESUS skulle bo i mitt hjärta så knäppte vi händerna och satte oss på knä. Jag hann knappt säga att man inte måste göra så, utan bara Be att Han ska flytta in i hjärtat förren alla barnen hade slängt sig ner på sina knän och skrek ut till JESUS att Han skulle bo i deras hjärtan! Det var det häftigaste jag har sett!

Barn är alltid barn, och bara för att de här barnen älskar JESUS så betyder inte det att de blir mindre barn för det. De gråter fortfarande ibland, för att ens bästa kompis sitter bredvid någon annan. De kan fortfarande säga mitt i Bönen: "Kan vi inte leka snaaaart??" och springa fram och kittla mig när vi håller på och sjunger, trots att jag har sagt till dem minst tusen gånger att stå på sina platser. Det kräver mycket, men jag får så mycket mer igen! För, det är inte jag som leder barnkören - det är JESUS! Och det märks! Och Han har gett mig ett sånt stort hjärta för de här barnen, och jag älskar dem - varenda en - otroligt mycket!

Hemma och i skolan pratar barnen om JESUS, och sjunger och dansar för Honom. De skriver texter om att JESUS är deras bästa vän, gör egna låtar om att Han är kung och visar med hela kroppsspråket vad JESUS betyder för dem! Detta har gjort både okristna skolkompisar, föräldrar, syskon och lärare intresserade av vem dem där JESUS är! WOW! De köttar på så det står härliga till!

Vi pratar mycket om att man kan se ut hur som helst, bete sig hur som helst och vara vem som helst och ändå vara älskad av JESUS. De tvekar inte på att säga: "Men, jaaaaaaaaaaaa!!", när jag frågar om en svarthårig, läskig kille med tatueringar och piercingar i hela ansiktet kan älska JESUS, och om JESUS kan älska honom. Barnen har kommit längre än många vuxna ibland.

Sist vi hade körövning så filmade jag barnen, och en av de videorna ska ni få se! Det är fantastiskt och fyllt av glädje, energi, JESUS, dans och massa annat! Barnkören Bsus är helt enkelt asgrym!

Puss och kram!

Sandra

En sak är säker

Mycket kan vara osäkert i livet, och mycket kan ändras. Men det finns alltid en sak jag är helt säker på, och det är att jag verkligen älskar JESUS. 

Everybody Should Be Quiet And Enjoy It.

Här kommer en teckning av ett vist litet korkat barn. Och ja, det är ett skämt att det där barnet är korkat.

Kvinnor skapar kvinnoförtryck

Jag tror att kvinnor själva skapar kvinnoförtryck. Men va, vad säger jag nu?! Jo alltså, jag vill på nått sätt vinkla den här frågan lite, och komma med en annan förklaring än att ”det bara är männens fel!”. För, vi själva skapar faktiskt en bild som vi också anpassar oss efter. Visst, vi försöker förändra oss för män, men nuförtiden är det också ofta för ”ens egen skull”. Man gör det för att känna sig vacker, inte bara för att killar ska kolla. För att man själv ska känna att man är just ”vacker”.

Jag tänker på tillexempel skönhetsoperationer. Kanske skapar vi själva bilden vi alla ”måste” anpassa oss efter, och även om en del ingrepp är för att män ska se oss så går vi med på det. Vi uppmuntrar varandra att förstora brösten, släta ut rynkor, suga bort fett, bleka tänder osv. Blir man lyckligare då? Ingen aning. Jag skulle inte tro att man blir det i det långa loppet.

Sedan tänkte jag också på en grej som en kille sa i en dokumentär som jag såg på TV angående skönhetsoperationer. Han sa att när han såg en tjej med förstorade bröst och stora läppar osv. Så tyckte han att det var skitnyggt! Verkligen! Men, han sa också att ”det är ju inte direkt min framtida fru jag tänker att jag ser”. Alltså, han tyckte verkligen det var snyggt, och pratade om att han kunde tänka sig en kväll med henne. Men, det var inte någon han kunde tänka sig en framtid med.

Nu var det vad en kille sa i en dokumentär, kanske inte den åsikten alla killar har, men om jag ska ha en åsikt om skönhetsoperationer så är det den att om man gör det, det kvittar om man gör det ”för sig själv” eller ”andra”, så blir man ett objekt. Vill man något mer så kan det faktiskt stoppa en, och man kan få mycket uppmärksamhet från killar som kan spela snälla men egentligen bara vill en sak. De finns där ändå, man behöver inte locka dem till sig.

Till alla arga människor som läser detta, nej alla killar är inte svin eller ser kvinnor som objekt, jag bara tror att kvinnokroppen är otroligt attraktiv för mannen och om man överdriver dess former (eller typ fixar asstora bröst, en för liten tröja, och trycker upp det i ansiktet på fulla män i en bar) så kanske det kan vara lite småjobbigt att stå emot. Jag känner många riktigt fina killar som kan ha problem att stå emot när en snygg tjej vill nått, även om de inte är direkt intresserade av henne.

Det finns ju andra saker, som kanske träffar alla tjejer som läser detta lite djupare än när jag nämner skönhetsoperationer. Typ smink, eller kläder. För jag vet så många tjejer som är beroende av smink. Man få absolut inte visa sig utomhus osminkad! Usch och fy och blä, hemska tanke. Och kläder sen då? Det ska vara push-up BH, urringade linnen, tajta jeans osv. Allt för att få fram stora ögon, stora bröst, snygga ben och fylliga läppar. På ett helt ”naturligt” sätt.

Missförstå mig rätt, jag använder också smink. Och push-up BH och urringade linnen. Tajta jeans händer inte så ofta, men det är mycket för att jag trivs i pösigare byxor och för att jag inte är bekväm med mina ben eller min rumpa. Så, jag säger inte att jag tycker att alla tjejer ska springa omkring i burkor och bränna alla BH:ar (boob jails, hehe) och slänga allt smink, absolut inte! Jag säger inte heller att man aldrig ska sminka sig för att känna sig vacker, eller ha kläder som framhäver det man naturligt har. Men, jag säger att det inte ska gå till överdift. Och att vi, alltså både du och jag, kanske borde stanna upp och tänka till lite innan det faktiskt går för långt.

Eller vad tror du?

Puss och kram Sandra

Kristen humor

När jag är hemma brukar jag prata högt med JESUS. Och allt är så naturligt och nice, till och med så alldagligt och normalt att jag bara pratar på. På mitt sätt, med mitt språk.

Okej, okej, jag är inte så superhelig, jag blir ibland avbruten i vårt fantastiska samtal (där det oftast är jag som pratar) och kommer inte ihåg att ta upp det igen förren kanske efter flera timmar. Eller precis när jag ska somna. Speciellt då egentligen.

Men, jag har faktiskt lite problem med att Be högt med andra ibland. För många använder så skumma och konstiga ord, och av någon anledning hakar jag på det där och använder alla onaturliga ord jag bara kan. Så sjukt stört! Jag måste nästan sitta hemma innan och googla på "askrångliga och svåra ord" innan jag sticker iväg på en Bönesamling med andra. Okej, inte rikigt - men nästan.

I kyrkan brukar folk fnissa till när jag använder ord som asbra, skit, svingrymt eller nice när jag står på scenen och pratar. För det är inte så heliga ord, och då reagerar man. Fast, jag tror inte att de menar något illa med det, bara att det är en sån kontrast mellan mitt språk och de lite heligare:s språk. Det är lite smutsigare, och naturligare. Men jag gillar att ha det just så! Lite oheligt, fult och äkta. För det är nog det som är det heliga egentligen.

En serie som jag brukar läsa heter Kristian. Det är en serie, med osammanhängande små strippar, om en kristen kille som heter Kristian. Och den är rolig, just för att man känner igen sig så sjukt mycket i det han gör, tänker och säger! Och det är skönt att man får skratta åt sig själv, för det är verkligen det man gör när man läser den.

Här kommer två strippar från den serien, och jag ska försöka hitta fler och lägga ut! För de är sinnesjukt asbra och svinroliga!

Måste bara avsluta med ett kristet skämt min pastor sa idag:
"Vet du vad som är likheten med JESUS och dagens ungdomar? De bor hemma tills de är trettio, och gör de nått är det ett under."

Puss och kram, Sandra

Kärlek vid livets slut

"Kärlek går snett ibland, och då gör det riktigt ont. Och då finns det ingen som kan göra något. Då börjar man tänka om. Om allt! Och sig själv också."
- Min vän, 98 år

Det är speciellt det där med vad människor säger, tänker och gör när de ligger på dödsbädden. Allt är så onaturligt. Och vackert. Nittioåtta år av visdom, erfarenhet, glädje, tårar, tankar och liv kommer snart att andas sitt sista ansträngande andetag och lämna det enda vi riktigt kan sätta fingret på. Och sånt skrämmer nog nästan alla. För när man är där har man nästan bara minnena kvar. Och det som kommer sen, den där framtiden som alltid har funnits där och som man alltid har tänkt på, är mer ovisst och skrämmande än det någonsin tidigare har varit.

Idag fick jag hälsa på en otroligt fantastisk vän till mig, en vän som jag älskar så otroligt mycket! Vi har känt varandra sedan jag var arton, och han har hjälpt mig genom saker, lyssnat när jag har behövt det, pratat om sitt otroligt intressanta liv och både skrattat och gråtit med mig! Vi har spenderat fantastiska stunder ihop, och både gett och fått. Det är en person som kommer leva vidare, även om han dör. För jag kommer alltid att minnas. Han har föralltid gjort ett djupt och fantastiskt intryck i mitt liv!

I sånna stunder, när man bara sitter där och minns och kramar om, skrattar, sitter tyst och lyssnar, håller i och gråter för när man har gått ut, gör att allt annat känns så litet och meningslöst. Som de där rosa blommorna jag köpte på Netto till honom.

Man får sånt perspektiv på livet, vad man gör av det. Vad man lägger tid på, och varför. Vad man ska lägga tid på. Och varför. För i slutet är det bara varandra man har, eller inte har. Och det är det enda som betyder nått. Att ha någon vid sin sida. Någon som kramar om, lyssnar och sitter där vid sängkanten. Också faktiskt någon som går hem och gråter. Någon som visar att det man åstadkommit och det man är inte bara försvinner, utan lever vidare. Någonstans.

Kärlek går snett ibland, och då gör det riktigt riktigt ont. För jag vill bara åka tillbaka i tiden och vara med på den där båten i flottan han jobbade på i sin ungdom. Jag vill åka tillbaka i tiden då jag slog armarna om honom när jag var nitton. Då han mindes mig. Då han sa att jag var fin när jag hade färgat håret och undrade om jag fortfarande åkte bräda, trots att vi inte hade sett varandra på ett år och han var nittiosju år gammal.

Jag vill dansa med honom i hamnarna ute i världen, som han gjorde i min ålder, och jag vill ge honom en sista dans nu.

"Att du kom ihåg mig, och sitter här Sandra.. Det är det finaste som har hänt mig"

När det gör sådär ont så finns det ingenting som någon kan göra. För det gör bara ont, och slutar bara när det själv har bestämt sig för det. Och när det onda kommer, och i processen när det domnar lite, så börjar man tänka om. Om vad som är viktigt. Om vad man gör, säger och lever för. Vilka man ger tid för, och inte. Om andra, sin tro, sig själv. Och de som inte längre kan sätta sånna tankar i verket, utan bara har minnena kvar. På personen som ligger där och tar ett andetag i taget, och som på nått sett verkar bli yngre och friskare för att en blond liten tjugoåring dyker upp med fula rosa Netto-blommor och en konstig blick av sorg och glädje.

Jag kommer tillbaka, min älskade vän. Med finare blommor! Och när du går vidare från det här livet är det bäst för dig att du drar till himmelen! För jag vill ha mer av din tid. Jag lovar dig att du aldrig kommer att försvinna härifrån, jag bär alltid med mig dig. Du har påverkat mig långt mer än du kan förstå!

Puss och kram Sandra