- Min vän, 98 år
Det är speciellt det där med vad människor säger, tänker och gör när de ligger på dödsbädden. Allt är så onaturligt. Och vackert. Nittioåtta år av visdom, erfarenhet, glädje, tårar, tankar och liv kommer snart att andas sitt sista ansträngande andetag och lämna det enda vi riktigt kan sätta fingret på. Och sånt skrämmer nog nästan alla. För när man är där har man nästan bara minnena kvar. Och det som kommer sen, den där framtiden som alltid har funnits där och som man alltid har tänkt på, är mer ovisst och skrämmande än det någonsin tidigare har varit.
Idag fick jag hälsa på en otroligt fantastisk vän till mig, en vän som jag älskar så otroligt mycket! Vi har känt varandra sedan jag var arton, och han har hjälpt mig genom saker, lyssnat när jag har behövt det, pratat om sitt otroligt intressanta liv och både skrattat och gråtit med mig! Vi har spenderat fantastiska stunder ihop, och både gett och fått. Det är en person som kommer leva vidare, även om han dör. För jag kommer alltid att minnas. Han har föralltid gjort ett djupt och fantastiskt intryck i mitt liv!
I sånna stunder, när man bara sitter där och minns och kramar om, skrattar, sitter tyst och lyssnar, håller i och gråter för när man har gått ut, gör att allt annat känns så litet och meningslöst. Som de där rosa blommorna jag köpte på Netto till honom.
Man får sånt perspektiv på livet, vad man gör av det. Vad man lägger tid på, och varför. Vad man ska lägga tid på. Och varför. För i slutet är det bara varandra man har, eller inte har. Och det är det enda som betyder nått. Att ha någon vid sin sida. Någon som kramar om, lyssnar och sitter där vid sängkanten. Också faktiskt någon som går hem och gråter. Någon som visar att det man åstadkommit och det man är inte bara försvinner, utan lever vidare. Någonstans.
Kärlek går snett ibland, och då gör det riktigt riktigt ont. För jag vill bara åka tillbaka i tiden och vara med på den där båten i flottan han jobbade på i sin ungdom. Jag vill åka tillbaka i tiden då jag slog armarna om honom när jag var nitton. Då han mindes mig. Då han sa att jag var fin när jag hade färgat håret och undrade om jag fortfarande åkte bräda, trots att vi inte hade sett varandra på ett år och han var nittiosju år gammal.
Jag vill dansa med honom i hamnarna ute i världen, som han gjorde i min ålder, och jag vill ge honom en sista dans nu.
"Att du kom ihåg mig, och sitter här Sandra.. Det är det finaste som har hänt mig"
När det gör sådär ont så finns det ingenting som någon kan göra. För det gör bara ont, och slutar bara när det själv har bestämt sig för det. Och när det onda kommer, och i processen när det domnar lite, så börjar man tänka om. Om vad som är viktigt. Om vad man gör, säger och lever för. Vilka man ger tid för, och inte. Om andra, sin tro, sig själv. Och de som inte längre kan sätta sånna tankar i verket, utan bara har minnena kvar. På personen som ligger där och tar ett andetag i taget, och som på nått sett verkar bli yngre och friskare för att en blond liten tjugoåring dyker upp med fula rosa Netto-blommor och en konstig blick av sorg och glädje.
Jag kommer tillbaka, min älskade vän. Med finare blommor! Och när du går vidare från det här livet är det bäst för dig att du drar till himmelen! För jag vill ha mer av din tid. Jag lovar dig att du aldrig kommer att försvinna härifrån, jag bär alltid med mig dig. Du har påverkat mig långt mer än du kan förstå!
Puss och kram Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar