Lyckoknappen

Under en lång tid under högstadiet och gymnasiet så såg jag inte annat än fel på min kropp. Stört va?! Det var fel på mina stora höfter, det var fel på min högra del av ansiktet, det var fel på mina stora läppar, det var fel på mina brungröna (förövrigt ascoola) ögon, det var fel på typ allt. Så himla sjukt med tanke på hur jag ser på mig själv nu!

Det kom en tid då jag bestämde mig för att vara bäst. Så jag blev det. Allt jag tyckte illa om mig själv började jag älska, för nu skulle jag banne mig vända allt! Det började med självförtroendet för den jag är, men sen kom också utseendet på det. Och, det är så roligt att tänka tillbaka på hur mitt utseende har åkt berg-och dalbana i mitt huvud!

Ett exempel på en fantastiskt störd utseenderesa i mitt huvud är min stora utstickande leverfläck på mitt högra armveck. När jag var liten tänkte jag inte på den, förren massa vuxna började peka och säga "Eeeew, vad äckligt! Vad är det där?! En fästing?" och påstod att den kunde vara full med cancer.

I början, när min leverfläck upptäcktes av puckovuxna, så var jag sjukt stolt över den. För, den symboliserade mig och att alla andra hatade den fick mig att älska den mer! Jag har nog alltid varit lite rebellisk, och jag fattade nog inte riktigt att man kunde ha komplex för sin kropp förren i mitten av högstadiet. Men, då tog jag igen för den tiden jag inte hade förstått detta och började hata allt. Då dök mitt stora hat mot min leverfläck upp för första gången.

Hatet låg och pyrde i flera år, och för varje kommentar om den så kändes den tyngre, större och fulare. Sen kom gymnasiet, och en pojkvän insåg att detta var ett problem så han tog saken i egna händer. Jag var tvungen att sitta i flera evigheter medan han tryckte på min leverfläck, och jag dog lite mer för varje idiotisk sekund och mitt hat växte bara ännu mer för den där bruna klumpen på armen.

Jag tror på att man blir den man vill vara genom val i livet. Man väljer den man vill vara, hur livet än är! Så jag valde att bli bäst, och snyggast, och min största utmaning var leverfläcken i armvecket. Men det skulle bli bra! Och idén kom. Bara sådär! När min lillebror Whilliam busade med mig och såg leverfläcken.
"Vad är det där?" frågade han, och såg sjukt skeptisk ut.
"Akta!" skrek jag till lite, "det är en lyckoknapp!"
"En lyckoknapp?" sa han, och såg nu än mer skeptisk ut, men samtidigt blev han otroligt nyfiken.
"Ja, du vågar inte trycka på den!" sa jag, och såg utmanande på honom.
Det dröjde inte länge innan Whilliam, väldigt busigt och spänt, tryckte på min leverfläck. Jag började jaga honom med pussljud och han tjöt av skratt medan han blev jagad runt i hela huset!
"Du tryckte på lyckoknappen, du får skylla dig själv!" skrek jag efter honom.
Tillslut fick jag tag i honom och började pussa, kittla och krama på honom tills han nästan gick under av lycka.

Än idag används lyckoknappen flitigt, och jag har aldrig varit så stolt över den som jag är just precis nu!

Min fantastiska Lyckoknapp!

Behårad!!

Att spara ut lite vinterpäls på benen händer. Och för min del tar det väll lite extra lång tid än för alla andra, för mitt hår växer långsammare än... Tja... Nått aslångsamt. It's a blessing and a curse.

Nu är det såhär att eftersom jag så sällan hinner spara ihop lite benhår, pga mina fantastiska gener, så är jag så sjukt fascinerad av detta fenomen när det väl uppstår! Okej okej, jag brukar vara rätt fascinerad av min egen kropp, men det är extra mycket nu! För en sak känns mer nu än det någonsin har gjort.

Rysningar.

Det är helt brutalt vad ofta jag ryser, och med benhår så slutar det ju aldrig heller!! Känslan börjar i nacken, och glider lite äckligt längst med hela kroppen och när det väl har nått benen så känns det som om det har gått flera minuter! Och, känslan av att massa små saker som lyfter på mina ben och som får mina byxor att förflytta sig från huden, gör att jag ryser ännu mer.

DET ÄR EN SJUKT OND OCH FRUKTANSVÄRD CIRKEL!!

Men samtidigt en helt fantastisk och svinfet grej. 

Tack för att ni lyssnar. Känner mig lite som hårfönstanten i Smala Sussie. Och om du inte fattar vem hårfönstanten är så se det här klippet! 3:18 till typ 4:02. Eller förresten, se filmen! Den är grov men bra. Grovt bra!

Vart var jag nu igen? Jo, rysningar och benhår! ... Jag hade inget mer att säga om det!

Se Smala Sussie!

Mina ben. Helt klart!

P.S. Har förövrigt den här sjuka videon och låten i huvudet just nu! Du behöver inte klicka på den. Eller jo!

Puss och kram Sandra

Styrka

Har tränat. Med min bättre hälft. Hon förklarar den händelsen bäst:

http://originelltitel.blogspot.se/2013/01/working-out.html

Mitt-i-natten-strunt-tankar!

Det här är verkligen inte så djupt som det kan verka när man läser rubriken.

KLOCKAN ÄR 03:57 OCH JAG BORDE SOVAAAAA!!

Maskinen vann guldmicken idag. Det var sjukt nice! Tror det heter guldmicken... Nått sånt var det! På någon P3-gala. Grymt!

Min lillebror snarkar svinhögt...

Elefanter är faktiskt ganska konstiga djur! Och även om de är så stora, och lätt skulle kunna DÖDA(!!!!), så ser de så himla.. Fetingsnälla ut! Så himla skumt.

Jag vill ha maskerad. NU! Typ.

Är det nu jag ska avslöja massa hemligheter om mig själv??

Tänk om jag hade massa pengar! Då skulle jag resa utomlands och götta mig. Nej! Jag skulle åka med till en missionresa i Etiopien i Mars! Och köpa massa onödiga, men fruktansvärt coola, saker. Ja, det skulle jag.

Om jag var kille så skulle jag... Inte vara så jätteannorlunda mot vad jag är idag tror jag! Stört.

Han snarkar verkligen skithögt! Som om han aldrig fått luft innan, så nu måste han ta igen för alla dessa år han inte fick andas och försöker ta in all luft i rummet för varenda andetag. Eller som om det andetaget han tar nu är det sista - NÅGONSIN!

Undra vart jag fick mitt självförtroende ifrån! För det är så ofta jag helt enkelt är bäst i mina ögon.

Fatta vad coolt det skulle vara om jag kunde livnära mig på min beatbox! Nästan lite för coolt.

NU SKA JAG SOVA SKITEN UR ALLT! För tjenis vad trött jag är.

God natt!!

Kryss i hörnet och fula kanter FTW

Puss och Kram Sandra

Oh! Did I come on too strong?

Det är coolt att ha rubriker på engelska.

Häromdagen tänkte jag testa på Zumba. Jag vet, jag vet! Jag är så himla cool. Och eftersom jag har ett självförtroende som ibland överglänser många andras tänkte jag att "nybörjarkurs är inget för mig! Jag har aldrig gått i dans, men jag är ju bra på sånt här!". De stunder man känner sig minst sexig är när man dansar Zumba.

I alla fall! Det jag ville prata om egentligen, det som min fruktansvärt coola, engelska rubrik handlar om, är min Zumbainstruktör. Hon är BÄST! Hon sjöng med i låtarna, var helt galen, stirrade mycket, såg helt fanatiskt glad ut, skrek ofta och blev småtjurig på oss fega Svenskar som inte vågade skrika. Hon verkligen älskade det hon gjorde, och såg helt galen ut! Fantastiskt kvinna!!

Efter Zumbapasset, som var svettigt och nice, så gick jag fram till henne. Jag var helt förälskad i allt hon var, så jag sa att jag, efter det här passet med henne, nu hade bestämt mig att vara lebb och att hon är underbar.

Ibland har jag svårt för det där med att tänka ett steg längre i sociala sammanhang. I alla fall tänka ett steg längre - i tid.

But a very beautiful potato!

Tjenis!

Helt spontant känner jag att ni behöver mig. Världen behöver ännu ett inlägg från Sandra Bergenwall!

Ibland är jag så självsäker att jag skrämmer mig själv...

Nu var det länge sen hörni! Och det beror på massa saker. Typ att jag har haft så roligt och glömt bloggen. (bloggen, inte er! Viktigt!) Typ att jag har haft fullt upp. Typ att min iPad inte är i min närhet just nu, för att jag klantigt nog glömt den...

Typ!

Men, jag är inte här för att skylla ifrån mig, jag är här för att skriva! Och den här gången tänker jag skriva om  min minsta pyttebror.

Whilliam Bergenwall. Ett sjuårigt litet änglabarn som har en egen värld jag önskar jag också kunde se och leva i! Han har alltid speciella saker för sig, som typ att göra regndanser, uppfinna saker, leka kalsongleken med sin kusin (kalsongleken = de springer runt i kalsonger.) och önska sig saker i present som gökur, stegräknare och klockor. Han är otroligt spinkig, och har ett vitt affro till hår (som han inte tycker om, för "det växer ju bara uppåt". Dvs, det blir en boll). När han var liten var det bästa han visste att dammsuga, vara naken och ha klackskor. Ibland slog han ihop dessa favoritgrejer!

WhilleWill har olika perioder med olika intressen. Han och hans storasyster (inte jag, utan Mathilda) delade rum länge, men hon stod inte ut under hans klockperiod. Detta för att hon inte tyckte att det var lika fridfullt, som Whillliam tyckte, att ha fyra klockor på väggen som alla gick olika och tickade högt i otakt.

Mathilda har en tendens att ge bort saker. Hon gör teckningar, köper grejer osv. och ger gärna bort. Jag vet inte hur många teckningar och lådor jag har som hon har gett mig! Häromdagen överraskade Whilliam mig genom att ge mig ett paket, och eftersom jag inte kan minnas att han någonsin har gjort det så blev jag väldigt nyfiken! Han öppnar en skolåda, som han har tejpat med vit tejp istället för att slå in, och tar ut en hemmagjord trumma, av kartong och tejp, och ett hemmagjort spel, också detta av kartong och tejp och också två apelsiner. Vardagen blir både magisk och fantastisk med en sådan kille!

En gång när Whilliam kommit hem från fritids så frågade hans storebror Sebastian hur dagen hade varit, och vad Whilliam hade gjort.
-Varit på fritids. Säger Whilliam då.
-Men varför var du på fritids då? Frågar Sebbe, som försöker få lite mer information.
-För de behöver mig.

Det finns så mycket mer jag kan skriva om denna fantastiska pojken! För varje dag är ett äventyr. Men, ni får hålla er! Det kommer säkerligen fler inlägg om MagiWhilliam, och jag är lite avundsjuk på mig själv som får ha honom som lillebror som gör mitt liv äventyrligt!

Här är en av Whilliams fantastiska uppfinningar.

Whilliam tyckte att vi var långsamma på att bygga, så han tog saken i egna händer.

Okej, ni kan få en till! Både Mathilda (som förövrigt är nio år om jag inte nämnt det) och Whilliam gör livet värt att leva! Här är en historia min mor skrivit:
Jag hörde ett hjärtligt skratt vi ytterdörren.. Det var Mathilda och Whilliam!
-mamma, vi skulle gå ut med soporna men vi glömde soporna! *Ha ha ha ha*

Puss och kram Sandra