Lyckoknappen

Under en lång tid under högstadiet och gymnasiet så såg jag inte annat än fel på min kropp. Stört va?! Det var fel på mina stora höfter, det var fel på min högra del av ansiktet, det var fel på mina stora läppar, det var fel på mina brungröna (förövrigt ascoola) ögon, det var fel på typ allt. Så himla sjukt med tanke på hur jag ser på mig själv nu!

Det kom en tid då jag bestämde mig för att vara bäst. Så jag blev det. Allt jag tyckte illa om mig själv började jag älska, för nu skulle jag banne mig vända allt! Det började med självförtroendet för den jag är, men sen kom också utseendet på det. Och, det är så roligt att tänka tillbaka på hur mitt utseende har åkt berg-och dalbana i mitt huvud!

Ett exempel på en fantastiskt störd utseenderesa i mitt huvud är min stora utstickande leverfläck på mitt högra armveck. När jag var liten tänkte jag inte på den, förren massa vuxna började peka och säga "Eeeew, vad äckligt! Vad är det där?! En fästing?" och påstod att den kunde vara full med cancer.

I början, när min leverfläck upptäcktes av puckovuxna, så var jag sjukt stolt över den. För, den symboliserade mig och att alla andra hatade den fick mig att älska den mer! Jag har nog alltid varit lite rebellisk, och jag fattade nog inte riktigt att man kunde ha komplex för sin kropp förren i mitten av högstadiet. Men, då tog jag igen för den tiden jag inte hade förstått detta och började hata allt. Då dök mitt stora hat mot min leverfläck upp för första gången.

Hatet låg och pyrde i flera år, och för varje kommentar om den så kändes den tyngre, större och fulare. Sen kom gymnasiet, och en pojkvän insåg att detta var ett problem så han tog saken i egna händer. Jag var tvungen att sitta i flera evigheter medan han tryckte på min leverfläck, och jag dog lite mer för varje idiotisk sekund och mitt hat växte bara ännu mer för den där bruna klumpen på armen.

Jag tror på att man blir den man vill vara genom val i livet. Man väljer den man vill vara, hur livet än är! Så jag valde att bli bäst, och snyggast, och min största utmaning var leverfläcken i armvecket. Men det skulle bli bra! Och idén kom. Bara sådär! När min lillebror Whilliam busade med mig och såg leverfläcken.
"Vad är det där?" frågade han, och såg sjukt skeptisk ut.
"Akta!" skrek jag till lite, "det är en lyckoknapp!"
"En lyckoknapp?" sa han, och såg nu än mer skeptisk ut, men samtidigt blev han otroligt nyfiken.
"Ja, du vågar inte trycka på den!" sa jag, och såg utmanande på honom.
Det dröjde inte länge innan Whilliam, väldigt busigt och spänt, tryckte på min leverfläck. Jag började jaga honom med pussljud och han tjöt av skratt medan han blev jagad runt i hela huset!
"Du tryckte på lyckoknappen, du får skylla dig själv!" skrek jag efter honom.
Tillslut fick jag tag i honom och började pussa, kittla och krama på honom tills han nästan gick under av lycka.

Än idag används lyckoknappen flitigt, och jag har aldrig varit så stolt över den som jag är just precis nu!

Min fantastiska Lyckoknapp!