När jag stod med den onödigt tunga väskan hängandes om min snart superskadade vänsteraxel och tåget började visa att vi snart var framme kände jag mig. Tja.. Hemma! Jättekonstigt, eftersom jag är från en småstad där det finns fyra olika typer av människor, och jag och min bästa bäst-Steffnie är två av dem. (Som två pusselbitar som man alltid haft en känsla av att ha hamnat i lådan av en slump, men som egentligen tillhör ett helt annat pussel). En småstad där uteställen stänger innan man hinner in och man ser hur folk utvecklas och växer upp - utan att någonsin ha pratat med dem. Där namn som "Cykel-Inge" faktiskt finns, och där man har sån koll på vilka som bor där, att man direkt märker om någon på stan är och hälsar på. Därför är det konstigt.
När Stockholm började synas i tågfönstren drog jag en lättat suck, som på nått sätt betydde att jag har varit borta bra länge, men att det är rätt skönt att få komma hem igen. Hela min kropp slappnade av.
Jag har varken den rätta dialekten, inställningen eller instinkten - men jag passar in. Stockholm, du förtjänar helt klart ett inlägg för dig själv!
Det finns bara ett tillfälle till då jag känner precis såhär - när jag umgås med ett visst särskilt underbart och svingrymt gäng. Men det skriver jag om en annan dag! Ciao!!
Puss och kram Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar