Exempel

Jag har så svårt att skriva exempel, och nu behövde jag anstränga mig och ta god tid på mig för att få till det. Det blir fel typ mer än nio av tio gånger! Inte riktigt, men nästan.

För att bevisa detta ska jag skriva exempel (vill bara säga att jag skrev fel redan här) tills jag skriver rätt, och jag ska inte rätta. Okej, kör!
Exampel

exempa

exampel

exmeoak

exeampel

exemapoelk … Okej, det där var bara löjligt!
Ecamepl

exampel

exempal

exmepal

exemapl

examepl

MENNE!!
exempalk

EXEMPAL
EXEMPEL!!!!!!!!!!!!
Så! Det var inte så svårt.  

Nej, nej det är lugnt! 

Vissa saker försvinner om det ignoreras

Jag tror verkligen att vissa saker försvinner om man ignorerar det. Som tillexempel när min mage protesterar hejvilt varje gång jag har fått i mig ren mjölk, eller produkter som innehåller löjligt mycket mjölk. Typ Mmmmmm Marabouchoklad, härliga kladdkakor från Hemköp,och allt annat som är syndigt gott och inte går att leva utan (speciellt inte under den där fantastiska veckan i månaden då alla andra människor är oförlåtligt idiotiska och borde avlivas på fläcken).

Vid de tillfällen då jag har fått i mig sådana himmelska, ljuvliga, gudasända produkter och sitter på toaletten, och gör det som kvinnor inte gör, är det just den tanken jag tänker om och om igen: "Vissa saker försvinner om man ignorerar det!"

Varning för starka bilder och budskap

Jag vill bli en vackert fin människa där längst in

Jag blir så himla arg på mig själv ibland!! Varför går jag och känner mig så sjukt helig och barmhärtig när jag hälsar på folk jag går förbi på stan som "jag inte borde hälsa på"?! Som om jag är mer värd än vad de är, men kan tänka mig att ödmjuka mig och sänka mig till deras lilla smutsiga nivå och säga ett mesigt litet hej. Jag kanske gjorde hela deras dag för att en sån som jag kunde tänka sig att ge ett litet falskt leende och en hälsning till en sån som den personen! Helt sinnessjukt. Jag blir så trött!! Sånt där ska bara hända, utan sånna  groteska tankar!!

Jag har fått höra och lära mig, redan innan jag kom ut ur magen, hur alla människor är lika mycket värda och lika älskade. Hur i hela friden kan det komma sig att jag efter tjugo år inte har lyckats fatta det än?! Hur kommer det sig att jag har fått lära mig, under alla dessa år, att vi aldrig ska döma någon annan utan bara älska, och ändå går omkring och delar in folk i olika fack och nivåer?!?! Jag blir så äcklad av mig själv ibland.

"Åh, jag är så himla bra som skriver om detta på min blogg!!". Nej. Jag är en vidrig människa som borde veta bättre, och inte BEHÖVA skriva om sånt här!

Jag önskar att jag såg på alla, mig själv och andra, med samma stora kärlek. Att sluta tro att jag är så himla mycket bättre eller sämre än någon annan. Att folk som umgicks med mig skulle känna sig älskade och otroligt mycket värda. För det är det jag har fått lära mig att jag ska utstråla och göra!! Det är det JESUS vill att jag gör, att vi gör. Det är det jag vill göra.

Varför tar det sån tid att fatta sånt?

Finns det nog med tid för att jag ska få det till en verklighet?

Jag hoppas verkligen, verkligen det!!

Så. Himla. Idiotiskt, ibland.

Man kan tänka att när man har blivit bränd så sjukt så många gånger, när så många har behandlat en som om man är mindre värd än en bortglömt tomat bakom ett kylskåp som har börjat mögla och lukta illa, att man aldrig aldrig mer ska släppa någon nära! Att bara ha några ytliga relationer för att spara på hjärtat, och aldrig mer låta ens en riktigt speciell person få se allt det där som finns djupt djupt där inne.

Det är en helt naturlig tanke, och jag har tänkt den ofta. Det är en tanke som ofta dyker upp när man ligger och skrapar mot botten, igen. En tanke som väldigt lätt skulle kunna bli verkligheten. Men, vet du vad? Den tanken funkade inte för mig! Det låg alldeles för mycket i min natur att älska människor, ibland lite för blåögt, att ställa upp och släppa in folk nära inpå livet!

Förr var jag så arg på mig själv för att den tanken aldrig ville bita sig fast i mitt hala liv. Blev så besviken på mig själv varje gång jag var där igen, på den där vassa botten som borde slipas bort och dö! Så jag började få dåligt samvete varje gång jag öppnade upp mig. Det blev inte naturligt, och jag kände mig mest som en fetingstor hög med bajs så fort jag började nämna ovackra sidor i mitt lilla liv. Så tillslut blev den tanken min verklighet. Jag kunde aldrig sluta att älska människor, och ställde alltid upp för alla jämt, för det gick liksom inte att stoppa. Men jag lät aldrig någon gör så för mig. Någonsin.

Tillslut började jag inse att det kanske kunde vara ett litet problem. Alltså jag är inte dum i huvudet, jag vet att man behöver rensa för att det ska vara rent, lätta på trycket liksom. Men jag klarade det inte bara, och så fort jag gjorde småförsök så fick jag smällar tillbaka. De stunderna gjorde mig svag, och det är det värsta jag vet! Så jag sket i de stunderna, för jag är ta mig tusan svinstark!! Så jag fick hålla igen. Och ju mer jag samlade på mig, ju mer av det där naturliga och älskvärda som bara finns där i mig var jag också tvungen att hålla tillbaka. Jag kunde inte hantera någonting.

Sen dök några fantastiska människor upp. Då och då. De började hjälpa, sakta men säkert, och visa att man kunde göra underbara saker med det jag hade! Att det faktiskt var okej, till och med svinbra, att rensa! Det kunde till och med hjälpa andra, och det gjorde mig så sjukt glad, och jag verkade hitta någonting i allt det där snurriga och förvirrande!

Nu har jag har tagit ett beslut, hittat en annan lösning.

Jag kan inte ändra på min natur, på den jag är, så jag tänker byta strategi. Jag ska hitta ett annat sätt att lösa mitt liv på än att försöka bygga upp murar och sätta ut vakter som skjuter sönder allt som smyger i buskarna eller kommer i närheten. Jag ska släppa in rätt folk, på rätt sätt. Kanske öva upp den där fingertoppskänslan som  känner av vilka som vill in och bomba, och vilka som vill in och dansa. Att ha en gästlista som är lång, men också sjukt episk och helt fri från terrorister! Det är min plan, och den ska jag banne mig hålla fast vid! Stenhårt. För jag är ta mig tusan svinstark!!

BeatNervousBox

Här sitter jag, efter att ha lagt barnen (nej inte mina egna, det hade varit helt sjukt!) och tittar på random youtube-klipp och försöker få händelser på Facebook. Lite Michael Jackson blandat med Afasi och Maskinen smyger tyst runt i rummet genom mina asgrymma högtalare när jag, efter att inte ha beatboxat ett endaste litet ljud på flera dagar, känner jag mig sjukt ringrostig och nervös. För om några dagar ska jag stå på en fetingstor båt och ska (för ovanlighetens skull) beatboxa med en person som är mycket bättre än mig. Ja, och det kanske låter lite kaxigt! Som om jag är så sjukt himla bra på att beatboxa, och att jag typ aldrig träffar någon som är ens i närheten av min nivå. Men jag har faktiskt all rätt att vara kaxig, för det är faktiskt så det är. Men så får man inte säga om man är svensk! Ne, men jag har zigenarblod i mina ådror, så jag är nog förlåten.

Nej, men nu ska vi ta skämten åt sidan. Sätta dem på bänken. Välja dem sist på gymnastiken i skolan, eller inte välja dem alls. Ja, SÅ tråkigt låter det när man säger skämt åsido! ... Vad skulle jag säga nu då? Jo, just det! Jag är faktiskt lite nervös inför mina två beatboxtillfällen på den däringa skitstora Båten fylld med underhållningshungrande ungdomar! Trots att jag ska beatboxa med en nära och fin vän till mig, och trots att jag kan det jag ska göra. Och jag kommer säkert ha många, nästan lite för stöttande, fina vänner som står där med sina stora ögon och spända läppar som blandar sina rop "Jag känner den tjejen!!" med "Woooooohhhhhhooooooo (ja, de håller faktiskt ut på bokstaven h också), kom igeeeeen Saaaaaaandraaaaaaa!!!"... Ibland älskar jag mina vänner mer än nödvändigt.

Nu blir allt så random! För jag vet inte riktigt vart jag vill komma med mitt skrivande.

Jag ska nog göra något coolt nu. Som att skriva det här inläggets rubrik på engelska! Eller göra en vlog som jag lägger upp snart. Eller nått kreativt, som typ måla nått, eller sätta upp trådar i hela rummet så att barnen (som fortfarande inte är mina barn!) måste leka hinderbana när de går upp imorn och ska till skolan! Eller så ska jag sätta på lite mer av de låtar jag köttar nuförtiden och ha ett tyst litet party här för mig själv. Fast, jag borde nog kanske leta efter inspiration och göra något snyggt inför mitt uppträdande på den där Båtengrejen.

Åhå, nu loggade en go Norrman in på Skype! Blir nog det som kvällen/natten får vigas åt. Ska bara komma på nått coolt att börja konversationen med.

Puss och kram Sandra

Fear the fuzzy!

Hedra din Fader och din Moder

Jag blev lite paff och väldigt glad när jag pratade med min pappa i telefonen, och jag hörde hur han sa, med en retsam ton, att: "Jag har fått en ny fru". "Jasså??" sa jag, och funderade lite på vad han kunde mena egentligen. "Ja, hon har klänning och är uppiffad! Hon har kommit ur mjukisbyxorna!"
Det var så underbart fint!!

Jag vet att mamma stod bredvid, alldeles uppiffad och vacker som bara hon kan vara. Jag vet att pappa stod och tittade på henne, så stilig och stolt som bara en man och min pappa kan. Jag vet också att mamma inte uppfattade det pappa sa lika vacker och gulligt retsamt som jag gjorde, utan istället tog lite illa upp för sättet han sa det på. Jag antar att hans klumpiga sätt att uttrycka sig inte är lika charmigt nu som det var för tjugoett år sedan, när de gifte sig. Men de älskar varandra väldigt mycket mer än de gjorde den dagen, och jag älskar dem mer än man kan tro att ett barn kan älska sina föräldrar.

Efter det telefonsamtalet, när jag fick höra och tänka mig den unga kärleken hos mina föräldrar, som kommer fram alldeles för sällan och alldeles för i smyg enligt mig, som jag verkligen satte mig in i tanken av vad de betyder för mig. Vad hade jag varit om det inte vore för dem? Jaja, jag hade inte ens varit född, men jag menar alltså vad jag hade varit för person utan deras hjälp. Hur hade jag varit om jag inte kunnat, väldigt öppet, berätta och prata om det allra djupaste hos mig för dem? 

Vem hade jag varit om mamma inte suttit ner med mig alla de där kvällarna och förklarat, på det där sättet som gör att vartenda ord är full av vishet och sätter sig direkt i hjärtat, för sin söndergråtna och förvirrade dotter, alla de där situationerna som bara min mamma förstår och kan förklara? Vart hade jag hamnat då?
Vem hade jag varit om jag inte blivit buren av alla de Böner som min pappa varje dag Ber för mig? Och hade jag ens haft kvar min tro eller mitt förstånd om han inte lärt mig allt jag fått lära mig genom hans undervisande, kloka ord? Vad hade hänt om han inte hade, så otroligt ofta, Bett med sin vilsna och förvirrade dotter som ibland blir alldeles desperat och känner att hon har tappat bort JESUS?

Mina föräldrar har hjälpt mig i situationer jag varken kunnat hjälpa mig själv eller förstått vad som har hänt, och i situationer som kanske föräldrar aldrig får chansen att hjälpa sina barn med. De är mina allra närmaste och bästa vänner, samtidigt som de är de största förebilderna jag har, och det är något helt unikt! Jag kan självklart inte med ord beskriva vad de betyder, så jag ska försöka att väldigt tydligt visa det i allt jag gör. De är en stor del av den personen jag kallar jag och mig, och som tack för det så ska jag göra mig till den bästa personen som jag bara kan göra mig till.

Jag vet att det bara är ett töntigt litet ord, som betyder mycket mindre än vad jag vill få sagt, men med det jag redan nämnt så vill jag säga, med så stor tyngd och kärlek som jag bara kan, TACK mamma och pappa. För allt! För alltid. Jag älskar er!
Er dotter Sandra

Litet töntigt ord som betyder mindre än vad jag vill få sagt. Tack!

  

Ditt Böneliv kan förändra världen! DEL TRE

• Ära Honom
  Ge Honom äran jämt!!
  Ett skitbra sätt att ära Honom är att sjunga lovsånger! Jag sjunger väldigt ofta ”Blessed Be Your Name”, speciellt när det är tungt. Om vi gör så, speciellt vid de tillfällerna, så blir vi sjukt starka i Honom!
  I Psalm 22:4 står det att Han tronar på vår lovsång! Så insanly svingrymt!
• Bibeln säger också att du ska Be när du är ensam. Inte så att man aldrig ska Be ihop, för det uppmanar Han oss också till, men det är otroligt viktigt att Be själv! Det är när vi är ensamma med JESUS och Ber som vi bygger vår relation med Honom, och det är bara då vi helt och fullt kan vara oss själva. Just att vara oss själva inför Honom är så otroligt viktigt, så sjukt viktigare än du någonsin kan förstå!
  De gånger jag verkligen har fått möta JESUS är när jag har vart ensam på mitt rum. Där finns det ingenting annat än Honom som påverkar mig.
  I Matt 6:5-6 står det såhär: ”5. När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön.6. Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” I Reformationsbibelns översättning så står det också ”.. synligen belöna dig.”
  Det är är hemligheten bakom alla som ni känner till som lever spännande liv med JESUS och får vara med om under! Vill du ha det så, så följ det tipset du också!!
  Matt 7-8: ”7. Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull.8. Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.”
  Det handlar inte om att Be massa långa fina ord på en scen i kyrkan, Be från hjärtat! Så skit i alla de där töntorden som du måste slå upp i en ordbok för att förstå!! Be. Med. Dina. Egna. Ord. Punkt.
  Ett annat tips är att Be ärligt. Verkligen helt ärligt! Det är de Bönerna som funkar bäst. För JESUS kan skilja på de Böner du Ber för att vara duktig, och på de Böner du Ber för att du faktiskt vill.
• Ske Din vilja
  Ibland måste vi låta JESUS bestämma. helt. Vi måste säga: HERRE, jag tycker att det borde vara såhär, men låt det bli som DU vill. Va? Varför då, varför kan vi inte bara Be i tro (som det står att man ska göra) och få det vi vill? Jo, för att JESUS vet bäst.
  Vi vill ju bli lika JESUS, eller hur? Det är ju därför vi kallas Kristna, för vi försöker likna Kristus – alltså JESUS! Hur gjorde Han då? Jo, Han Bad såhär i Matt 26:39 ”39. Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: 'Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.'” Om JESUS Bad så, och du vill vara som Honom (vilket jag hoppas att du vill!!) så behöver du också Be den Bönen.
  Men, är inte JESUS GUD då, varför Bad Han om någonting och så ville GUD annat? Jo, JESUS är GUD. Mer än så diskuterar jag inte det under den här predikan, det får bli någon annan predikan någon annan gång!
• Färdiga Böner
  Om man inte vet vad man ska Be, eller hur man ska Be, så kan man Be Böner som redan är färdigskrivna. Och JESUS sa att vi skulle Be de här Bönerna, så jag tror verkligen på att det är svinbra att göra det!
  Matt 6:9-13
  Vår fader, du som är i himlen.
  Låt ditt namn bli helgat.
  Låt ditt rike komma.
  Låt din vilja ske,
  på jorden så som i himlen.
  Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
  Och förlåt oss våra skulder,
  liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
  Och utsätt oss inte för prövning,
  utan rädda oss från det onda.
  Luk 11:1-13
  En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:
  Fader, låt ditt namn bli helgat.
  Låt ditt rike komma.
  Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.
  Och förlåt oss våra synder,
  ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.
  Och utsätt oss inte för prövning.”
• Tacka!!
  Ibland kommer Bönesvaret så naturligt och smygandes, ibland händer det mycket, så vi glömmer bort att tacka! Och det finns alltid saker att tacka för, så glöm inte det!

Det var jag nu

Jag har förändrats så mycket, tycker jag. Har blivit så annorlunda, att ingen skulle känna igen mig om de inte träffat mig sen högstadiet. Har blivit så mycket bättre. Jag har ingenting gemensamt med den yngre Sandra, och för att vara ärlig har jag ofta försökt ignorera att hon någonsin har funnits. För, man kan ju inte vara som hon var om man ska vara vuxen och vara en del av den världen som ligger framför mig. Nej, det är två helt olika världar, och får för många reda på vem hon var så kanske de har en annorlunda bild på den Sandra som står här idag. 

Jag är inte som den trettonåriga Sandra som hade så skumma grejer för sig, den elvaåriga Sandra som aldrig fick plats hos någon. Inte som den tioåriga Sandra som precis börjat acceptera läget som det var utan att försöka kämpa emot, eller den åttaåriga Sandra som hade börjat mattats av pga alla de fighter hon förgäves var tvungen att kämpa själv.

Ska jag vara ärlig nu? De Sandrorna är några som jag aldrig velat veta av, utan bara försöka fly ifrån. För de är inte jag! Jag är en helt annan Sandra, och de är inte en del av henne! För jag har läkt, de åren är borta, de hörde till den tiden. 

På den senaste tiden har jag insett att det var jag. Genom allt var det alltid jag själv som stod där. Det var jag som grät på toaletten med en sax i handen och idiotiska tankar i skolan varje rast. Det var jag som fick alla de där blickarna på mig, och det var jag som dog varje gång jag gick in i ett rum som blev tyst som i graven bara för att jag stod där. Det var jag som fick sand i byxorna, satt ensam i matsalen, hade helt fel humor (vilket är helt sjukt, för min humor är ju bäst!!) och slogs med alla som försökte göra något mot min lillebror. Det var mina saker som gick sönder när jag inte var i närheten av dem, och det var jag som hade ett sjukt temperament och såg rött. Ingen annan Sandra en just den jag är idag! Det är så sjukt att jag till och med försöker förtränga den Sandra som under högstadiet fick kärlek, trygghet och tillåtelse att försöka återhämta sig. För det är ju just den unga tiden i livet som ”man hittar sig själv”, och jag tyckte att jag hittade Sandra riktigt och helt på gymnasiet. Så den Sandra som fanns innan var ju inte jag, eftersom jag hittade mig själv i min äldre tonår. Men det är så sjukt fel! För jag har inte hittat mig själv, jag har lärt känna mig själv. Jag har alltid varit jag, men det tog ett tag innan jag förstod vem det var. Och jag har väldigt mycket mer kvar att hitta!

Det som har fått mig att inse att jag inte kan försöka fly från den yngre Sandra, att hon faktiskt inte är någon annan än just mig själv, är att jag har hittat så många bitar av mig, som den jag är idag, som är precis som hon var. Jag kan fortfarande lyssna på en och samma låt enmiljonmiljard gånger utan att tröttna. Jag kan fortfarande sätta mig in i musik på ett sånt sätt att allt annat bara försvinner. Det händer lika ofta nu som då att jag gråter till musik, filmer, böcker, dikter och livsberättelser. 

Jag sitter fortfarande framför filmer och varken ser eller hör någonting annat än det som händer på just den skärmen just precis då, och jag har fortfarande lika livlig fantasi nu när jag är tjugo och går till kyrkan som när jag var sju och lekte Star Wars med mig själv i skolans skog.

Jag somnar tyvärr fortfarande ifrån folk, men nu har det utvecklats från MSN Messenger-chatt till telefon och Skype och sleepovers, och jag menar inget illa med det! Jag bara är sån.

Jag lovar att jag är minst lika kaxig nu som jag var på mellanstadiet, men nu gör jag det för att det är så fruktansvärt roligt och är en del av mig. Och det är väll också anledningen till att jag ofta väljer låtar som har sjukt kaxiga texter som får en att tänka ”oooooh, snap!!” flera gånger i minuten.

Om något händer som är orättvist, eller om någon säger någonting som jag inte tycker är rätt, blir jag minst lika arg nu som förut. Jag är lika envis, om inte ännu mer nu, över att saker och ting ska gå rätt till och de som inte gör så som jag tycker får höra det - tydligt. Allt detta är fortfarande på gott och ont.

Så Sandra är alltid Sandra, och har faktiskt alltid varit det. Och vad vill jag säga med det då?? Jo, även om jag vet att just du är helt felfri och aldrig gjort saker när du var mindre som du skäms över och så på nått sätt försöker dölja att den tiden då du var liten ens har existerat, så kanske det finns andra som gör så. Folk som verkligen ger allt för att ignorera tiden som har varit, på olika sätt. Raderar bilder, snabbt fyller hjärnan med någonting helt annat när man råkar tänka på det, skaffar nya vänner och helt ignorerar de man haft kontakt med på den tiden. Och så freaking vidare. 

Hur man vill göra med det som jag har delat i det här inlägget är upp till var och en som läser det. Jag vill väll på nått sätt bara blotta lite tankar som jag har om det och visa att om du tänker så så finns det i alla fall en till i världen som vet exakt vad du menar. Och hon heter Sandra. Och hon lyckades få dåtiden att bli en skatt för framtiden istället för en börda. Kan hon så kan du. För jag kunde, det gick!

Det var jag nu

                       

Ditt Böneliv kan förändra världen! DEL TVÅ

Hur Ber man?

Det finns olika sätt att Be på, och vi kommer gå in på några olika. Vi kan inte fördjupa oss så mycket i varje, för tanken med den här predikan är att ni ska få vägledning till hur man lever ett sjukt, grymt och asnice liv med GUD!
I Bibeln finns det massor med tips om hur du ska Be, och jag har gett dem lite olika namn. Bl.a:

• PåminnelseBön:
  Ta upp Bibeln, peka, visa GUD vad Han har lovat och påminn Honom om det. Och inte bara det som står i Bibeln, utan det Han har lovat just dig också! Va, glömmer GUD vad Han ha lovat?? Självklart inte. Men det hjälper dig att tro mer på det, och att Be över det.
  Nu ska jag berätta om en Bibeltext som jag tror att de flesta känner igen, men jag ska nog ha en liten annan vinkling på det än vad ni är vana vid. Den här vinklingen hörde jag från en annan predikan, och jag tycker att den är otroligt bra och passande nu, så jag återberättar den!
  I Mark 4:35-41 står det såhär: ”35. På kvällen samma dag sade JESUS till sina lärjungar 'Låt oss fara över till andra sidan.' 36. De lämnade folket och tog honom – som han var – med sig i båten. Också andra båtar följde med. 37. Då kom det en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas. 38. Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: 'Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?' 38. Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: 'Tig! Var tyst!' Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. 40. Han sade till dem: 'Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?' 41. Då greps dem av stor fruktan och sade till varandra: 'Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?'”
  JESUS sa: Vi ska över till andra sidan. Det var inget Heligt Halleluja-moment där Han sa ”SE, SÅ SÄGER HERREN!” och allt kändes ascoolt och mäktigt! Nej, det var bara några ord Han sa. Men grejen är att Han håller sig fast vid sina ord, Han står för dem. Vad sa Han? Jo, att de skulle över till andra sidan. Inte åka halvvägs och drunkna, som lärjungarna verkar ha hört.
• Lägg-allt-på-GUD-Bön:
  I 1 Petr 5:7 står det såhär: ”7. Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”
  Kort och gott, vi ska kasta allt på Honom! Asgött! Så när du kommer hem efter en askass dag i skolan, där alla har varit riktiga svin. Kasta allt på JESUS. Om du sitter på en filt med massa asgoa kompisar och tänker "det kan inte bli bättre!!!", släng det på JESUS! Han ÄLSKAR när du också berättar om de underbara stunderna i livet! Om du absolut inte trivs på ditt jobb, för dina arbets”kamrater” är riktiga as, kasta allt på JESUS. Hur allt än är, om det är bra eller dåligt, kasta allt på Honom. Då LOVAR jag dig att det kommer göra skillnad!
• TjatBön:
  I Luk 18:1-8 står det såhär: ”1. Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna. 2. "I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. 3. I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart. 4. Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, 5. skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök." 6. Och Herren sade: "Hör vad den orättfärdige domaren säger. 7, Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? 8 Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?"
  Vad vill den här berättelsen säga mig? Jo, "För att visa att jag alltid borde Be utan att tröttna". JESUS VILL att vi ska tjata på Honom tills vi får det vi vill ha! "Men, tänk om Han inte vill att jag ska ha det som jag Ber om då!" Ja, men tjata, tjata, tjata, tjata, tjata så kommer JESUS antingen ge dig EXAKT det du vill ha, eller ge dig någonting ännu bättre!