Så. Himla. Idiotiskt, ibland.

Man kan tänka att när man har blivit bränd så sjukt så många gånger, när så många har behandlat en som om man är mindre värd än en bortglömt tomat bakom ett kylskåp som har börjat mögla och lukta illa, att man aldrig aldrig mer ska släppa någon nära! Att bara ha några ytliga relationer för att spara på hjärtat, och aldrig mer låta ens en riktigt speciell person få se allt det där som finns djupt djupt där inne.

Det är en helt naturlig tanke, och jag har tänkt den ofta. Det är en tanke som ofta dyker upp när man ligger och skrapar mot botten, igen. En tanke som väldigt lätt skulle kunna bli verkligheten. Men, vet du vad? Den tanken funkade inte för mig! Det låg alldeles för mycket i min natur att älska människor, ibland lite för blåögt, att ställa upp och släppa in folk nära inpå livet!

Förr var jag så arg på mig själv för att den tanken aldrig ville bita sig fast i mitt hala liv. Blev så besviken på mig själv varje gång jag var där igen, på den där vassa botten som borde slipas bort och dö! Så jag började få dåligt samvete varje gång jag öppnade upp mig. Det blev inte naturligt, och jag kände mig mest som en fetingstor hög med bajs så fort jag började nämna ovackra sidor i mitt lilla liv. Så tillslut blev den tanken min verklighet. Jag kunde aldrig sluta att älska människor, och ställde alltid upp för alla jämt, för det gick liksom inte att stoppa. Men jag lät aldrig någon gör så för mig. Någonsin.

Tillslut började jag inse att det kanske kunde vara ett litet problem. Alltså jag är inte dum i huvudet, jag vet att man behöver rensa för att det ska vara rent, lätta på trycket liksom. Men jag klarade det inte bara, och så fort jag gjorde småförsök så fick jag smällar tillbaka. De stunderna gjorde mig svag, och det är det värsta jag vet! Så jag sket i de stunderna, för jag är ta mig tusan svinstark!! Så jag fick hålla igen. Och ju mer jag samlade på mig, ju mer av det där naturliga och älskvärda som bara finns där i mig var jag också tvungen att hålla tillbaka. Jag kunde inte hantera någonting.

Sen dök några fantastiska människor upp. Då och då. De började hjälpa, sakta men säkert, och visa att man kunde göra underbara saker med det jag hade! Att det faktiskt var okej, till och med svinbra, att rensa! Det kunde till och med hjälpa andra, och det gjorde mig så sjukt glad, och jag verkade hitta någonting i allt det där snurriga och förvirrande!

Nu har jag har tagit ett beslut, hittat en annan lösning.

Jag kan inte ändra på min natur, på den jag är, så jag tänker byta strategi. Jag ska hitta ett annat sätt att lösa mitt liv på än att försöka bygga upp murar och sätta ut vakter som skjuter sönder allt som smyger i buskarna eller kommer i närheten. Jag ska släppa in rätt folk, på rätt sätt. Kanske öva upp den där fingertoppskänslan som  känner av vilka som vill in och bomba, och vilka som vill in och dansa. Att ha en gästlista som är lång, men också sjukt episk och helt fri från terrorister! Det är min plan, och den ska jag banne mig hålla fast vid! Stenhårt. För jag är ta mig tusan svinstark!!