Det var jag nu

Jag har förändrats så mycket, tycker jag. Har blivit så annorlunda, att ingen skulle känna igen mig om de inte träffat mig sen högstadiet. Har blivit så mycket bättre. Jag har ingenting gemensamt med den yngre Sandra, och för att vara ärlig har jag ofta försökt ignorera att hon någonsin har funnits. För, man kan ju inte vara som hon var om man ska vara vuxen och vara en del av den världen som ligger framför mig. Nej, det är två helt olika världar, och får för många reda på vem hon var så kanske de har en annorlunda bild på den Sandra som står här idag. 

Jag är inte som den trettonåriga Sandra som hade så skumma grejer för sig, den elvaåriga Sandra som aldrig fick plats hos någon. Inte som den tioåriga Sandra som precis börjat acceptera läget som det var utan att försöka kämpa emot, eller den åttaåriga Sandra som hade börjat mattats av pga alla de fighter hon förgäves var tvungen att kämpa själv.

Ska jag vara ärlig nu? De Sandrorna är några som jag aldrig velat veta av, utan bara försöka fly ifrån. För de är inte jag! Jag är en helt annan Sandra, och de är inte en del av henne! För jag har läkt, de åren är borta, de hörde till den tiden. 

På den senaste tiden har jag insett att det var jag. Genom allt var det alltid jag själv som stod där. Det var jag som grät på toaletten med en sax i handen och idiotiska tankar i skolan varje rast. Det var jag som fick alla de där blickarna på mig, och det var jag som dog varje gång jag gick in i ett rum som blev tyst som i graven bara för att jag stod där. Det var jag som fick sand i byxorna, satt ensam i matsalen, hade helt fel humor (vilket är helt sjukt, för min humor är ju bäst!!) och slogs med alla som försökte göra något mot min lillebror. Det var mina saker som gick sönder när jag inte var i närheten av dem, och det var jag som hade ett sjukt temperament och såg rött. Ingen annan Sandra en just den jag är idag! Det är så sjukt att jag till och med försöker förtränga den Sandra som under högstadiet fick kärlek, trygghet och tillåtelse att försöka återhämta sig. För det är ju just den unga tiden i livet som ”man hittar sig själv”, och jag tyckte att jag hittade Sandra riktigt och helt på gymnasiet. Så den Sandra som fanns innan var ju inte jag, eftersom jag hittade mig själv i min äldre tonår. Men det är så sjukt fel! För jag har inte hittat mig själv, jag har lärt känna mig själv. Jag har alltid varit jag, men det tog ett tag innan jag förstod vem det var. Och jag har väldigt mycket mer kvar att hitta!

Det som har fått mig att inse att jag inte kan försöka fly från den yngre Sandra, att hon faktiskt inte är någon annan än just mig själv, är att jag har hittat så många bitar av mig, som den jag är idag, som är precis som hon var. Jag kan fortfarande lyssna på en och samma låt enmiljonmiljard gånger utan att tröttna. Jag kan fortfarande sätta mig in i musik på ett sånt sätt att allt annat bara försvinner. Det händer lika ofta nu som då att jag gråter till musik, filmer, böcker, dikter och livsberättelser. 

Jag sitter fortfarande framför filmer och varken ser eller hör någonting annat än det som händer på just den skärmen just precis då, och jag har fortfarande lika livlig fantasi nu när jag är tjugo och går till kyrkan som när jag var sju och lekte Star Wars med mig själv i skolans skog.

Jag somnar tyvärr fortfarande ifrån folk, men nu har det utvecklats från MSN Messenger-chatt till telefon och Skype och sleepovers, och jag menar inget illa med det! Jag bara är sån.

Jag lovar att jag är minst lika kaxig nu som jag var på mellanstadiet, men nu gör jag det för att det är så fruktansvärt roligt och är en del av mig. Och det är väll också anledningen till att jag ofta väljer låtar som har sjukt kaxiga texter som får en att tänka ”oooooh, snap!!” flera gånger i minuten.

Om något händer som är orättvist, eller om någon säger någonting som jag inte tycker är rätt, blir jag minst lika arg nu som förut. Jag är lika envis, om inte ännu mer nu, över att saker och ting ska gå rätt till och de som inte gör så som jag tycker får höra det - tydligt. Allt detta är fortfarande på gott och ont.

Så Sandra är alltid Sandra, och har faktiskt alltid varit det. Och vad vill jag säga med det då?? Jo, även om jag vet att just du är helt felfri och aldrig gjort saker när du var mindre som du skäms över och så på nått sätt försöker dölja att den tiden då du var liten ens har existerat, så kanske det finns andra som gör så. Folk som verkligen ger allt för att ignorera tiden som har varit, på olika sätt. Raderar bilder, snabbt fyller hjärnan med någonting helt annat när man råkar tänka på det, skaffar nya vänner och helt ignorerar de man haft kontakt med på den tiden. Och så freaking vidare. 

Hur man vill göra med det som jag har delat i det här inlägget är upp till var och en som läser det. Jag vill väll på nått sätt bara blotta lite tankar som jag har om det och visa att om du tänker så så finns det i alla fall en till i världen som vet exakt vad du menar. Och hon heter Sandra. Och hon lyckades få dåtiden att bli en skatt för framtiden istället för en börda. Kan hon så kan du. För jag kunde, det gick!

Det var jag nu