Jag vill bli en vackert fin människa där längst in

Jag blir så himla arg på mig själv ibland!! Varför går jag och känner mig så sjukt helig och barmhärtig när jag hälsar på folk jag går förbi på stan som "jag inte borde hälsa på"?! Som om jag är mer värd än vad de är, men kan tänka mig att ödmjuka mig och sänka mig till deras lilla smutsiga nivå och säga ett mesigt litet hej. Jag kanske gjorde hela deras dag för att en sån som jag kunde tänka sig att ge ett litet falskt leende och en hälsning till en sån som den personen! Helt sinnessjukt. Jag blir så trött!! Sånt där ska bara hända, utan sånna  groteska tankar!!

Jag har fått höra och lära mig, redan innan jag kom ut ur magen, hur alla människor är lika mycket värda och lika älskade. Hur i hela friden kan det komma sig att jag efter tjugo år inte har lyckats fatta det än?! Hur kommer det sig att jag har fått lära mig, under alla dessa år, att vi aldrig ska döma någon annan utan bara älska, och ändå går omkring och delar in folk i olika fack och nivåer?!?! Jag blir så äcklad av mig själv ibland.

"Åh, jag är så himla bra som skriver om detta på min blogg!!". Nej. Jag är en vidrig människa som borde veta bättre, och inte BEHÖVA skriva om sånt här!

Jag önskar att jag såg på alla, mig själv och andra, med samma stora kärlek. Att sluta tro att jag är så himla mycket bättre eller sämre än någon annan. Att folk som umgicks med mig skulle känna sig älskade och otroligt mycket värda. För det är det jag har fått lära mig att jag ska utstråla och göra!! Det är det JESUS vill att jag gör, att vi gör. Det är det jag vill göra.

Varför tar det sån tid att fatta sånt?

Finns det nog med tid för att jag ska få det till en verklighet?

Jag hoppas verkligen, verkligen det!!