Jag älskar när saker går som man vill!! Eller egentligen när saker går som de ska - när rättvisan gör entré med andra ord!
Åh, du ljuva rättvisa! Hur jag älskar dig!
Okej, nu ska jag förklara, från början:
I ett års tid dök jag upp hos kommunens del av Vård & Omsorg. Jag berättade att det var jag som hade skickat ett väldigt vackert CV till dem, och att jag höll på att studera till undersköterska. De såg glada ut, men inget hände. Under ett års tid.
Sommaren 2012 får jag sommarjobb! Yaaay! Som Personlig Assistent dessutom - kan det bli bättre??
Brukaren är dock väldigt innesittande, och gillar inte att hitta på saker. De sa att det passade mig perfekt. Jag förstår fortfarande inte kopplingen.
Men, jag gillade hen väldigt mycket! Och jag ställde upp - till 100%.
- Sandra... Kan du komma och jobba typ... NU?
- Självklart.
Trots att allt inte var på topp, och jag dessutom fick mitt schema när sommaren redan hade börjat (ja, jag är ju så ung så jag tar vad skit jag får i schemaväg och vill inte alls planera min sommar. Ung och desperat, är inte det samma grej?) så gav jag gärnet.
Detta ledde till:
Lite ångest
som ledde till
Panik
som ledde till
En sjukt astrött Sandra
som ledde till
lite mer ångest
Och så vidare i en fantastiskt dryg spiral!
Sen kom hösten! Och Sandra fick inte mer jobb än några strödagar här och där, på egentligen för kort varsel. (Ung = desperat var det ja!).
Vad ledde det till? Jo!
Aslite pengar
som ledde till
ångest
som ledde till
panik
som ledde till
en otroligt trött Sandra som faktiskt inte klarade dagen utan några Red Bull och kaffe (som smakar bajskorv med mögelpotatis)
som tillslut ledde till
en helt slutkörd Sandra som halkade efter i studier och tillslut var tvungen att flytta hem igen - vilket ledde till.. Ja, ni kan det där nu!
Jag ligger på om jobb. Ett. År. Till...
Tillslut, våren nu 2013! Då jag har ringt rekryteringen, de som ser till att man kan få jobb inom Vård & Omsorg, skickat in ett fetingmaxat CV och verkligen gjort allt man ska för att få ett jobb - då smäller det!
Jag är undersköterska, och eftersom sommaren snart dyker upp och rekryteringen inte ringt tillbaka antar jag att det var en lögn att man behöver undersköterskor. För jag har banne mig sökt överallt inom kommunen - och rekryteringen har inte ens ringt tillbaka efter att jag lämnat meddelanden på deras telefonsvarare.
Linda Junker.
Men så fel jag hade hörni! För hemvården ringer upp mig, och ber väldigt väldigt snällt om att snälla Sandra snälla snälla kan få jobba hos dem i sommar!
- Vi vill så gärna ha dig Sandra!
Hörde också att det var anställningsstopp redan den fredagen, så ingen fick anställa någon efter det.
Om jag hade svurit hade jag sagt något i stil med:
- F**K YOU REKRYTERINGEN, JAG HATAR DIG F****NG LINDA JUNKER!!
men istället säger jag:
Dagen innan min 21-årsdag, då jag är mitt uppe i min praktik på sjukhuset och jag precis ska iväg på en resa till Stockholm som ska betyda otroligt mycket för mig, ringer jag. För nu är jag ARG!
Linda svarar inte. Såklart! Så allt jag kan göra är att lämna ett argt meddelande på hennes telefonsvarare , där orden "man gör inte såhär mot människor" och "jag fattar inte hur du kan behandla någon så", dyker upp ofta.
Efter kanske en timma ringer hon upp.
Jag vet att man inte får hänga ut folk, och jag är vanligtvis väldigt snäll! Men Linda Junker förtjänar att få sitt namn i detta inlägg! Hon är säkert en fantastiskt fin människa, som en gång gjorde ett underbart jobb! Men de dagarna är förbi, och jag är inte den enda som tycker att det ska bli både befriande och asbra och att det är helt rätt att hon "nu ska avgå sin tjänst". Man ska sluta när man tappat medmänsklighet.
Jag vill inte säga allt hon sa i sitt samtal med mig, men jag kan säga att efter att hon lyssnade på mitt meddelande om att man inte behandlar människor på det sättet hon har gjort så intog hon en försvarsställning och attackerade med lögner. På tjugo minuter bröt hon ner allt jag hade inom mig med en historia som varken höll ihop eller stämde överens med verkligheten. Hon påstod att jag gjort ett riktigt dåligt jobb på de ställen jag jobbat på tidigare, trots att folk från olika arbetsplatser (typ en chef) ibland letar upp min mamma (som också rör sig i omvårdnadskretsar) och ber henne hälsa att de gärna tar emot mig fler gånger! Hon fick mig att känna mig som världens sämsta människa och som ett litet barn på samma gång, och jag fattar inte att jag föll för allt det där! Tack Linda Junker, i morgon blir jag 21.
Nu har jag hört att hon ska "avgå sin tjänst", och vet ni mer? Rekryteringen ringer mig med täta mellanrum och säger saker som:
- Vi vill verkligen ha dig Sandra!
Och en sak till! Efter det samtalet med Linda Junker kick:ade jag så mycket ASS som undersköterska på min praktik att all personal gav mig en applåd när jag slutade, och sa att jag borde ringa och boka in mig som i alla fall timanställd hos dem! Dessutom höll chefen om mig och sa "Sandra, du är bäst!"
Så himla sant är det också, även om det låter påhittat! OCH JAG ÄR SÅ SJUKT NÖJD!!
Dessutom ger jag gärnet på mitt sommarjobb nu inom hemvården, och trivs hur bra som helst!
- Vi vill väldigt gärna ha dig Sandra!
Man tackar, man tackar!
Rättvisa!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar