Mannen I Mitt Liv

Eftersom det fötts en förkärlek inom mig för gif:ar på mig själv så kommer här en till!
(den har egentligen ingenting med texten att göra)

Det finns EN man som gäller för mig. Ja, alltså förutom Jesus såklart! En man, som är så sjukt bra! Och äkta! OCH SNÄLL! OCH BÄST!

Folke heter han, och är nittionio år gammal.

Jag har faktiskt skrivit om honom förut! I det här inlägget! Men då var han väldigt nära döden, och jag trodde att han skulle tas ifrån mig..

Men, han överlevde! Han har överlevt mycket. Det är jag väldigt tacksam över!

Jag hälsade på honom igår, och vi (han) pratade om andra världskriget (då han var typ trettio och befann sig mitt i smeten, ute på havet vid England och krigade mot tyska ubåtar som sköt grannbåtarna så att de sprängdes i luften och vägrade lämna överlevande), dans i hamnen med fina flickor på trettiotalet, hur han som sextonåring tog av sig hatten inför chefen och fixade sig och grabbpolarna ett jobb, hur han spenderade ett dygn i fängelse i Frankrike för att han och en norrman försökte sticka över gränsen till Spanien - för att de inte ville kriga, hur viktigt det är med vänner, att jag ska ta med min gitarr och ha en personlig konsert för honom, att hans dörr är stängd om jag skaffar mig en man med mera.

Han är så spännande! Och alla berättelser jag hör om hans liv berättas alltid med lika stor inlevelse och magi att jag ibland undrar hur jag kan förtjäna att vara hans vän och få sitta eftermiddag efter eftermiddag och lyssna.

En gång när jag dök upp på ålderdomshemmet, som min käre vän bor på, så träffade jag lite ny personal. Då uppstod en händelse som är den vackraste jag varit med om hittills.
- Är du hans barnbarnsbarn?
- Nej nej! Jag är hans vän.

Jag har aldrig känt mig så uppskattad, när jag bara är jag. Du är en person i mitt liv jag aldrig kommer glömma, även om du både tror och tycker det.

Puss och kram och massa kärlek
Sandra