December

December ska bli min månad!

Åh, men alltså jag låter så himla tonårs-trotsig när jag säger saker på det där sättet! Men, jag kan inga andra sätt att säga det på.

Jag har haltat fram så sjukt länge nu. Det är grej efter grej som kommer och bara förstör, puttar omkull mig, kallar mig dumma saker och skrattar åt mig! Mobbare. Men, nu är det ändring på det!

Du vet, många kommer ju på den där magiska jag-ska-inte-lyssna-på-vad-andra-säger-utan-göra-det-jag-vill-regeln som gör att man blir lyckligast i världen. (alltså, egentligen fungerar det inte, för man måste lyssna på andra för att komma rätt i livet, men det handlar om att välja vem man lyssnar på. Vi behöver varandra, men jag behöver inte alla människor.)

Just nu har jag lyssnat in mig själv. Det är nog bra att göra det ibland faktiskt! Och, det spelar nu inte så stor roll vad folk säger och tycket och så, för jag har tänkt, tänkt och tänkt och kommit fram till någonting asbra. Någonting som passar mig och mitt, och som faktiskt kan få mig att sluta hålla på och stappla omkring och snubbla på allt, för att jag springer i otakt, framåtlutandes för att jag inte riktigt hunnit ta mig upp från förra gången jag ramlade omkull.

December ska bli min månad.

Det är så magiskt, December. Den ska göra allt bra! Eller, December och jag. (och jag... Hur ska det betonas egentligen??). Och, okej.. Så magiskt är det väll inte, jag har lite knep som jag förberett som gör att jag helt enkelt stannar upp, så att jag kan börja springa upprätt.

Jag ska avslöja, jag lovar.

Okej.. Det här kommer både låta helt galet, och kanske omoget, för många. Eller, kanske för någon i alla fall. Men, jag ska göra det jag vill i December.

Eftersom jag har haft väldigt svårt att jobba så ska jag inte göra det - bara ytterst lite. Istället ska jag måla, dansa, pyssla, skapa, skriva, planera, köpa julklappar, mysa, må bra, ha det trevligt, fika, träffa vänner, höra av mig till folk, fixa roliga saker, göra roliga saker, läsa, engagera mig. Jag ska ta en månad av mitt liv och bara komma ikapp mig själv lite, och sedan planera mitt nästa drag. Och det ska bli så förbannat skönt!!!

Så, jag ska försöka vara lite noga med att uppdatera min blogg och skriva om mitt fantastiska December.

Mitt December börjar idag, den 30 November. Let's go!!

Idag har jag: Klippt lugg (ja jag vet att jag har skrivit i det här inlägget att det är en av alla de saker jag gör som jag sedan ångrar, men jag är i alla fall nöjd idag!), hälsat på familjen, planerat en sak jag ska ta tag i, öppnat upp mig för min mamma, jag har klippt, skurit, fixat, sprejat så att jag kan ha ett Maskinen-tryck på min skinnväst (yaaay!) och berättat för Hemlis hur viktig hen är för mig. Bra dag!

Lugg! Fint va? Och superjulig bild, woop woop!

Här är jag och Lillebror supercoola när vi ska ut i kylan och spraya lite!
Vi har svarta handskar och allt!

Klippa och pyssla!

Okej, helt bra är det inte än... Men lite finslipningar så kommer det bli PERFEKT!

Åh, jag är riktigt taggad på det här!

Puss och kram Sandra

P.S. här är något roligt jag hittade:
"- The truth is, I'm living a lie...
- Just one?! I'm living like 20!"

Passande. Puss och kram igen! 

"Om du inte kan äta mat, så ät mat"

För lite mindre än en vecka sedan så ringde jag till Vårdcentralen och bönade och bad om hjälp. Jag hade, återigen, blivit sängliggandes och nu höll min bägare på att bli så överflödigt full att den snart skulle tippa.

Sköterskan i telefonen var beundransvärd empatisk, och verkade genuint engagerad. Visst, det är hennes jobb, men jag var ändå både lättad och tacksam över det bemötande jag fick. Tyvärr, sade hon, så hade hon ingen tid för mig än på två veckor, "men känner du att du inte klarar mer så ring tillbaka så får du en akuttid, för såhär kan du ju inte ha det!".

Jag kände mig lite bättre till mods efter det samtalet.

Igår (till och med i förrgår kväll) så kom det tillbaka, och nu kan man inte längre se bägaren för alla droppar som pumpas ut för att de inte får plats. Så igår ringde jag Vårdcentralen.

Eftersom de har sådana fantastiska system att de ringer mig om jag lämnar mina uppgifter, så fick jag en telefontid först dagen efter. Så i ett dygn låg jag i min förvirring och brottningskamp.

Idag ringde de upp.

Det är kanske lite lustigt på något sätt, men trots min ingående förklaring hur jag mår (det känns som om jag har gett den informationen en miljon gånger nu) och trots glimten av hopplöshet och förtvivlan i min röst så säger hon att "vi kan inte hjälpa dig nu ändå".

När jag säger "men... Jag har inte ätit en ordentlig måltid på över en månad.. Jag måste få hjälp!" så föreslår hon att jag ska äta, för det är ju viktigt att få i sig ordentligt med mat.

Tack, nu kommer jag bli frisk!

Jag hatar vården.

Puss och kram Sandra

Att vara sämst när man lyckats bli bäst

Idag fick jag mitt andra bakslag på mindre än en vecka.

Sedan jag var liten har jag alltid varit hård mot mig själv. Det kan bero på att min omgivning var så hård mot mig, att jag blev ännu hårdare. Du vet, man gör allt för att få kontroll.

Mitt liv har genomsyrats av mitt stora kontrollbehov sedan dess. Jag måste vara bäst annars har jag svårt att veta vem jag är. Om jag inte är bäst (värst, smalast, snyggast, roligast) så låtsas jag som om jag inte bryr mig ett dugg, sedan går jag undan och slår mig själv inombords. Folk brukar skratta när jag berättar om det, pga det sätt jag lägger fram det, och det är precis vad jag vill; att man ska skratta åt det.

Den senaste tiden har jag blivit bättre på att hantera det där. Jag tycker ofta att jag duger som jag är, jag måste inte vara bäst i allt, jag måste inte vara smalast (för det är inte så snyggt faktiskt) och jag måste inte vara värre än någon annan. Jag är bra ändå.

Trots att jag blivit mognare på de här bitarna finns det fortfarande giftiga tendenser kvar av mina hårda krav på mig själv. Jag kan fortfarande inte ta kritik. Jag går under om jag får kritik! Vissa saker, som till exempel att träna på gym eller ensam med någon, jämföra styrka (eller jämföra vad som helst egentligen!) funkar inte för mig. Trots detta har jag kämpat ihop ett ganska bra självförtroende faktiskt! Jag har kommit upp i en prestationsnivå som jag verkligen gillar, och jag vet att jag är kapabel att göra många, riktigt stora och bra, saker.

För ett tag sen fick jag någon slags sjukdom. Eller, för mig känns det mer som en brottningskamp. Någonting tog över min kropp, och eftersom jag är fast i den så måste jag kämpa, och jag måste vinna! Det känns lite som högstadiet all over again, när jag pluggade för lite, åt för mycket, tränade för lite och vägde för mycket (jag var 160cm och vägde på tok för lite, så jag var alltid blek och trött, och såg helt enkelt benig ut). Det var en daglig kamp för mig att överleva mina hårda krav. Typ så känns det nu, bara det att mina krav inte är orsaken. Jag slåss mot mig själv varje dag, och jag verkar inte komma någonstans. Och, det är här kraven kommer tillbaka.

I och med att jag är sjuk, och inte ätit en ordentlig måltid på en månad, kan jag inte prestera på den nivån jag egentligen ligger på. Jag kan aldrig fokusera ordentligt, tankarna går om varandra, jag glömmer saker konstant, och vissa dagar måste jag sova ett dygn för att kroppen ska kunna återhämta sig en aning. Jag är inte bäst. Faktum är att jag är riktigt dålig! Jag kan inte, jag orkar inte, och allt det här tar knäcken på mitt (välförtjänta och hårdslitet ihopplockade) självförtroende.

För att idag vara lite ärlig.

Puss och kram Samdra

Barnagg och Diddy (inte Donkey) Kong

Jag satt och spelade lite på ett spel på Super Nintendo. Donkey Kong Country!

Det slår mig fortfarande hur vissa saker sitter så djupt i mig! Jag kan varenda litet hörn, i första världen. Allt bara går på rutin, trots att det kan gå år mellan mina speltillfällen! Varenda bonusbana, varenda liten gömma med guld-djur, jag finns där! Fingrarna bara spelar, jag behöver bara titta på.

Riktigt gött.

En annan sak som jag kom på, när jag spelade Donkey Kong, som kom som en flashback när "den lilla apan" (Diddy Kong) dog, och jag var tvungen att använda "den stora/tjocka apan" (Donkey). Det var mitt minne om mitt stora hat gentemot Donkey Kong. Jag verkligen hatade den apan! Han var tjock, och klumpig, och fick mer än vad han förtjänade tyckte jag. Hans namn stod överallt, inte Diddys! Inte på ett enda litet ställe stod Diddy med!

När man har vunnit bossen på den värld man är i, så får man en överblick på vart man är på ön som man ska ta sig fram på. För varje boss man har vunnit syns den apans huvud som en markör på den ön. Det spelar ingen roll hur många/få banor man har vunnit innan, det är bara boss-banan som märks.

Jag hatade mig själv om det var Donkey Kong som vann den.

Dessutom(!) så får Donkey Kong en sådan markör efter sig i början, utan att göra någonting! Hur man än gör, innan man kör första världen, så har alltid Donkey Kong sin tjocka skalle på kartan! Utan att ha förtjänad det ett dugg!!

Jag kunde inte, för allt i världen, förstå varför Diddy var tvungen att alltid stå i skuggan. Bara tacka och ta emot! Han var ju bäst! Han var ju smidigast, och snällast, och helt enkelt mer god än Donkey Kong! Tjocka, klumpiga Donkey Kong som oftast kastade tunnorna helt fel. Han hade ju inte ens en back-up-attack, som Diddy!

Spelet borde heta DIDDY Kong!!

Bara för att Diddy är lite svagare, och är ett barn (som jag), så måste han utstå sådant förtryck!! Orättvisa på hög nivå!!

Donkey Kong var mer ond, och väckte mer hat inom mig, än de onda gubbarna på spelet.

Det bodde nog någon slags jag-hatar-orättvisor-så-starkt-att-jag-blir-fly-förbannad i mig redan som liten skulle jag tro.

Tacka vet jag Donkey Kong Country 2! Där fanns inte Donkey Kong med (han var utsatt, och behövde räddas! Svinbra!!) och den nya karaktären var en ascool tjej som alltid körde ett elgitarrsolo om man sprang i mål med henne!

Puss och kram Sandra

Kroppen (igen)

Nu känns det nästan som om jag tjatar! Men nu kommer ett inlägg om kroppen! Min kropp.

Men alltså, varför skriver du så mycket om din kropp Sandra? Jo, för den här gången leder jag!! Den bråkar och bråkar, och vägrar ge upp, men nu leder jag. Och det känns så fruktansvärt bra!!

Jag jobbar på, och mår bra. Jag har kastat om kosten, varit noga, men ändå unnat mig. Idag har jag fått tillbaka min mage, nästan hela dagen! Shit vad jag har saknat den.

Dock ska jag jobba natt inatt, och jag har köpt lite saker som jag vet att magen mår sådär bra över (socker), så inatt kommer min kropp att få lite extra bränsle att kämpa vidare med. Men det kvittar, för jag håller på att vinna! Jag är beredd på att den tänker slå tillbaka, och den kommer inte få det lätt för jag är bäst!!

ÅH VAD DET KÄNNS GÖTT!! TAKE THAT DIN DUMMA, DUMMA KROPP!!!

Förövrigt är jag väldigt snygg när jag är frisk. Jag hann nästan glömma det ett tag där.

Nu dags för nattjobb!!

Puss och kram Sandra

Såhär har jag det ibland

Just idag mår jag hur bra som helst! Shit, vad energi jag brukar ha ju! Det hade jag glömt! 

Jag trivs med energi.

Det är inte varje dag som är sådan. En dag, en fredag, ville min kropp inte sluta misshandla mig. Magen svullnade, som den oftast gör utan orsak, jag såg faktiskt gravid ut och min hud skrek att den inte orkade spännas mycket mer. Energin var för länge sen slut, och jag orkade bara ligga på soffan och känna att den och kinderna blev blöta, och hela situationen gjorde mig så yr att jag inte kunde gå. 

Såhär skrev jag om det:

Fredag.

Det har aldrig känts så betungande att det är just fredag. Jag har gråtit mest hela förmiddagen, mellan mina uppgifter som jag tagit på mig för att få känna ett uns av värde. Min största önskan just nu är att få visa mina bästa sidor för den jag har närmast mitt hjärta. Än har jag inte fått den chansen. Varför kan jag inte bara få den chansen?

Jag är så orkeslös, och det kommer så väldigt olägligt.

I tre heldagar har jag samlat energi för att klara av en kväll med det som förut kunde ge mig så mycket energi i sig. Vad är det som händer med mig? Den frågan ringer hela tiden i mitt mosiga sinne, och gör mig helt andfådd.

Om jag skulle få känna efter, och önska, så skulle jag vilja ha en hel månad med fullt betalt utan att arbeta, eller ha några uppgifter som innebär ett ansvar för andra människor. En hel månad då jag kan få hitta mat som jag tål, få de timmar av sömn jag behöver. En magisk månad då allt blir bra. Då jag bara kan få andas i min takt, komma ikapp. Utan krav. En tyngdlös månad då jag kan få arbeta med allt det som påverkar mig, då jag kan få prata, öppnas, läka, må bra. Jag lovar, om jag skulle få en sådan månad så skulle jag – faktiskt på bara en ynka månad – bli så. Mycket. Bättre.

Önskningarna väller över när allt snurrar, fastän man ligger helt still. Ändå är önskningarna enkla och vackra på något sätt. Ärliga, och ganska läkande.

Jag önskar att allt kunde bli bättre, så att folk skulle få se de bästa sidorna hos mig – de till och med jag tycker om hos mig själv utan att vara kritisk.

Snälla.

Jag har bestämt mig att visa alla mina sidor. 

Puss och kram Sandra

Medmänsklighet rimmar illa med vinstintresse, jag är ledsen

Eftersom jag nu har börjat rota runt bland mina utkast så hittar jag en del intressanta saker! Den här kvällen minns jag väldigt tydligt. Jag hade precis tagit en promenad, lyssnat på Promoe, bett och snöat in mig på alla frågor jag var trött på att ha obesvarade. 

Den här texten formades av en mycket arg, irriterad och frustrerad ung tjej.

Jag har så många frågor om den här snedvridna, fula världen. Som; varför har vi satt ut osynliga gränser på ett jordklot ingen av oss egentligen äger? Och varför har vi satt ut vakter vid de gränserna som skiljer på människor och människor?

Hur kan vi klaga på att vi har för lite medan vi sitter mitt i veckan och trycker i oss en chokladkaka och Facebook:ar på vår Mac samtidigt som vi har på nått ointressant mainstreamprogram på vår 50” till TV? Hur kan vi säga att vi inte har några pengar, när vi pungar fram 80 miljoner till Världens Barn? Och vart tar de pengarna vägen, de pengarna som faktiskt är tillräckliga för att mätta alla Jordens barn? Och varför finns det mer mat än svältande människor, när man faktiskt fortfarande dör av just svält?

När många står och sparkar på en som ligger, varför går vi bara förbi eller ser på? Är vi inte bättre än så? Är vi verkligen så rädda om vårt eget skinn att vi inte kan rädda ett annat? Är det verkligen lättare att blunda och gå förbi än att hjälpa?

Varför vänder vi kappan efter vinden, bara för att en människa i kostym säger några fina ord i en bra ordning?

Varför blundar vi för allt och somnar tryggt i vår ansträngda, påfrestande och kvävande vardag som vi förvrider till någon fantastiskt vacker, osann bild för omvärlden att sukta efter? Varför vågar vi aldrig vara riktigt äkta och fula inför varandra? För alla är vi ju lika fula, och alla vet det. Eller?

Varför går en snart tjugoåring omkring i sin småstad och Ber att aldrig bli för rik att hon blundar för de hon kan hjälpa? Kan man verkligen bli så rik? Är det verkligen så att de med all makt bryter alla lagar? Och att intresset bara finns att hjälpa andra, om man kan sätta vinst på det? Och några nollor efter..

Varför finns det fortfarande tjejer som stoppar fingrarna i halsen, trots att de för länge sen var vackra men nu bara är ben, skinn och trötta ögon? Varför känner hon sig aldrig vacker?

Hur kan vi vara så besatta att bli sedda, att vi gör vad som helst?

Varför finns det olycklig kärlek, och hur kan en människa skada en annan så himla mycket? Hur kan man med att göra så?

Hur kommer det sig att så många tror att alkoholen på något sätt ska göra en mirakulöst lycklig, och dricker så mycket att de bara kräks i håret och på den som råkade vara i närheten då? Är det lycka?

Varför driver vi andra människor till misär och ensamhet, och sen tittar snett på dem för att de rotar i soporna och bara vill ha någon som vill prata med dem istället för att gå runt dem? Varför låter vi våra vänner fastna i samma hjulspår, stå och trampa i leran, och sen vänder dem ryggen när de fastnat och ramlat och inte kan ta sig upp igen? De borde se snett på oss, och gå i stora cirklar. För vi är de enda som egentligen förtjänar det.

Är det verkligen så att vi tar hit människor, för att de ska få säkerhet och trygghet som de inte kan få där de flyr ifrån, och sedan ifrågasätter vad de gör här? Och låter de gå med en ständig oro att få bli skickad tillbaka dit de kom ifrån, medan vi säger att de tar våra jobb och är dåliga på Svenska? Det kan väll inte vara så att vi slår oss för bröstet för att vi räddar så många liv genom att släppa in dem genom våra osynliga gränser, men alltid kallar dem just det; ”dem”, och ser till att detta aldrig blir ”deras” hem?

Varför gör ingen något? Eller varför gör inte fler något. Nej! Varför gör inte alla något? För det borde vi.

Jag måste säga att jag verkligen håller med mig själv här, och jag har inte blivit ett dugg klokare i de här frågorna. Snarare bara fått fler. 

Puss och kram Sandra

PMS

Hittade det här fantastiska inlägget när jag satt en kväll instängd med mig själv och min PMS. Lite spännande att läsa faktiskt!

Jag gråter hela tiden, och hatar allt. Fast jag älskar allt! Men hatar det. Choklad är det enda som gör mig lycklig. Fast ne. JO! Nej, Ansiktets låtar blandat med choklad, DET gör mig lycklig - inget annat. Och alla är puckon, förutom jag. Som ibland är värst. Hat.

GUD... Du har lyckats med mycket, det har du verkligen! Men, PMS får mig antingen att tvivla på Din existens eller får mig att tro att Du har en fantastiskt skadeglädje inom Dig, eller bara älskar kaos.

Kan vara den där satans påfund också. Du är körd satan!!

Det kan ju vara ett straff också! Ett straff mot oss kvinnor, som måste vara känslomonster en gång i månaden och blöda och må skit, se ut som skit och bete sig som skit!! ... Eller ett straff mot alla män som måste stå ut med det.

Tandläkare är det värsta som finns! Speciellt tandläkare som lagar tänder och säger "oj då!" Lite lagom ofta, och pratar bebisspråk med en snart 20 år gammal PMS-tjej. Jag hatar också att vara bedövad i halva munnen, och nej jag vägrar att se något positivt i det och tänka "ja, men det är ju tur att det inte är hela munnen"! USCH!!

KOM INTE NÄRA MIG!!

Härlig tjej.

Puss och kram Sandra

Varför blir du alltid så full, säger jag. Jag är fullare.

Hur ser mitt liv ut idag? Just precis i detta nu, hur lever jag och hur ser det livet ut?

Just precis exakt nu pratar jag om kyckling och curry i telefonen, med min pappa. Och julmust. Jag är så hungrig att jag går sönder lite inombords, för min kropp har inte tillåtit mig att äta en enda ordentlig måltid på flera veckor, och det ska den ha skit för. Jag kan inte sluta att tänka på mat.

Det har det regnat lite hela dagen, och precis nu satte sig en liten, liten fågel på min fönsterbräda. Det påminner mig om att jag inte kan en enda fågelart, i alla fall inte om man ska kombinera namnet på fågelarten och hur den faktiskt ser ut.

I mitt kylskåp finns det ett ekologiskt äggpaket (äggen är ekologiska i alla fall, vet inte hur det är med själva äggpaketet), en gammal yoghurt och makrill. Mina mackor, mina lingongrova, står i skafferiet och gick ut för exakt fjorton dagar sen. Men, de luktar okej så jag äter en just nu. Med makrill.

Jag bor i en etta i den lilla stad jag föddes och växte upp i, och jag har varken kök eller diskho så jag lagar "mat" på två plattor/en ugn (som alltihop ser ut som en micro) och diskar på toaletten.

Att jag trivs så fruktansvärt bra här är en underdrift. Jag älskar det!

Det är otroligt mysigt, speciellt nu när jag har inrett lite med mina egna saker som sätter lite färgstark personlighet till mitt lilla krypin.

Jag trivs att bo själv. Att få ta hand om mig, på mitt sätt.

Utöver det jag redan berättat så jobbar jag! Varje jobbdag träffar jag nya människor, och jag hjälper andra på ett väldigt ödmjukande sätt. Det får mig att trivas med mig själv på ett speciellt sätt, och det ger mig extra guldkant i vardagen. Det tråkiga är mest att min kropp inte tillåtit mig att jobba på riktigt, så det har mest blivit strödagar av arbete.

Idag bär jag på massa vackra hemligheter, som gör mitt liv färgglatt!

För ungefär en vecka sen, eller två, så kände jag mig väldigt ensam. Inte för att jag inte hade underbara människor runtomkring mig, för det hade jag! Har jag. Men, jag var så vilse i allt. Då ringde jag mamma och grät lite i telefonen och ville ha en förändring. Jag ville veta vart jag var på väg, för jag hade fastnat.

Den kvällen grät jag inför Gud och sa att jag inte orkar mer, samtidigt som jag kände att Han säkert inte riktigt hjälper mig. Min strejkande kropp gjorde allting dessutom flera hundra gånger värre. Då slog jag upp min BibelApp och läste dagens Bibelvers. Där nästan dumförklarade Han mig genom att säga att "varför ska då inte Gud, som är god, ge er goda gåvor?!" och jag kände mig genast älskad och lätt som en fjäder.

Dagen därpå visste jag precis vad jag skulle, och ville, göra.

Igår hade jag fått nog av allt kämpande mot min kropp, så efter att jag gråtit för min mamma i telefonen hela förmiddagen, och ringt en sjuksköterska som bara lät uppgiven och berättade för mig med en tycka-synd-om-röst att hon inte visste vad jag skulle göra, så satte jag mig själv på akuten i två timmar. Jag fick genomgå undersökningar från mina värsta mardrömmar, men nu har jag fått lite hjälp på traven att vinna den här brottningsmatchen!

Mitt liv i dagens läge ser väldigt bra ut. Jag brottas visserligen med min egen kropp, men jag har också en magisk vardag och de vackraste av hemligheter. Mitt liv glittrar en aning, speciellt nu när jag har ett mål - någonstans att ta mig.

Det är inte alltid jag känner så, men idag känner jag alltid så.

Puss och kram Sandra

Idag

Igår var en dålig dag för min kropp, men idag är en riktigt bra dag! Så, jag tänker utnyttja det till max.

Jag hade glömt hur mycket energi jag brukar ha, och hur stort behovet är inom mig att få göra saker, hitta på saker.

Igår var jag helt slut, men idag ska jag planera veckan, tänka ut idéer, skriva manus och leka ihjäl mig med mina småsyskon. Idag är min dag, och jag tänker utnyttja den till max!

Världen, idag är du min.

Puss och kram Sandra

It's hard to dance with the devil on your back - so shake him off.

Tankar.

När jag startade igång den här bloggen var min tanke att den skulle vara ärlig, sårig som babyblå, och att den skulle följa livet i alla dess inriktningar. Med tiden har tanken med bloggen blivit något slags pepp, blandat med starka åsikter om saker jag bara inte kan vara tyst om. Nu tänker jag på en blandning. Den här bloggen ska vara pepp, sårig, kärleksfull, arg, totalt ärlig och full av saker jag bara inte kan vara tyst om. Så, här kommer något ärligt:

Jag vet inte vad som händer med mig. Kroppen reagerar konstigt, mina ben vill inte bära, och jag har inte längre den överdrivna energin som de flesta tjugoettåringar har. Visst, jag har glada stunder! Absolut! Det har ni fått läsa om, för det är bara det jag publicerad än så länge. Men, jag har också stunder då jag känner mig så ensamt yr och förvirrad. Min kropp vill inte lyssna, och hjärnan har ingen tydlig struktur längre. Det enda sättet för mig att signalera till resten av mig att någonting inte står rätt till är att hysteriskt gråta och andas som om jag precis varit på en springtur.

Jag vet inte ens varför.

Min tanke nu är att jag inte är ensam, och att jag då inte tänker hålla något hemligstämplat. Jag ska skriva av mig, för förutom alla tysta önskningar så verkar mitt skrivande vara det enda som hjälper.

Biljetten är köpt för länge sen, och jag har redan hoppat på. Jag kan inte stoppa något ändå, så jag kan lika gärna sätta mig bekvämt och se till att göra den här resan - hur mycket det än guppar och slår, och hur mycket det än går smidigt och tyst - genom tunnlar, berg och vackra ställen som äckliga.

Du får väldigt gärna åka med.

Puss och kram Sandra

Konstig dag

Det här kan vara den näst konstigaste dagen i mitt liv. Varför? Jo, för jag vaknar upp, alldeles sminkad och vacker, och har en till version av mig själv på axeln! Helt sinnessjukt! Hur skulle du reagera om det hände? Såhär reagerade jag (och jag) i alla fall.

Konstig dag..

Puss och kram Sandra