It's hard to dance with the devil on your back - so shake him off.

Tankar.

När jag startade igång den här bloggen var min tanke att den skulle vara ärlig, sårig som babyblå, och att den skulle följa livet i alla dess inriktningar. Med tiden har tanken med bloggen blivit något slags pepp, blandat med starka åsikter om saker jag bara inte kan vara tyst om. Nu tänker jag på en blandning. Den här bloggen ska vara pepp, sårig, kärleksfull, arg, totalt ärlig och full av saker jag bara inte kan vara tyst om. Så, här kommer något ärligt:

Jag vet inte vad som händer med mig. Kroppen reagerar konstigt, mina ben vill inte bära, och jag har inte längre den överdrivna energin som de flesta tjugoettåringar har. Visst, jag har glada stunder! Absolut! Det har ni fått läsa om, för det är bara det jag publicerad än så länge. Men, jag har också stunder då jag känner mig så ensamt yr och förvirrad. Min kropp vill inte lyssna, och hjärnan har ingen tydlig struktur längre. Det enda sättet för mig att signalera till resten av mig att någonting inte står rätt till är att hysteriskt gråta och andas som om jag precis varit på en springtur.

Jag vet inte ens varför.

Min tanke nu är att jag inte är ensam, och att jag då inte tänker hålla något hemligstämplat. Jag ska skriva av mig, för förutom alla tysta önskningar så verkar mitt skrivande vara det enda som hjälper.

Biljetten är köpt för länge sen, och jag har redan hoppat på. Jag kan inte stoppa något ändå, så jag kan lika gärna sätta mig bekvämt och se till att göra den här resan - hur mycket det än guppar och slår, och hur mycket det än går smidigt och tyst - genom tunnlar, berg och vackra ställen som äckliga.

Du får väldigt gärna åka med.

Puss och kram Sandra