För lite mindre än en vecka sedan så ringde jag till Vårdcentralen och bönade och bad om hjälp. Jag hade, återigen, blivit sängliggandes och nu höll min bägare på att bli så överflödigt full att den snart skulle tippa.
Sköterskan i telefonen var beundransvärd empatisk, och verkade genuint engagerad. Visst, det är hennes jobb, men jag var ändå både lättad och tacksam över det bemötande jag fick. Tyvärr, sade hon, så hade hon ingen tid för mig än på två veckor, "men känner du att du inte klarar mer så ring tillbaka så får du en akuttid, för såhär kan du ju inte ha det!".
Jag kände mig lite bättre till mods efter det samtalet.
Igår (till och med i förrgår kväll) så kom det tillbaka, och nu kan man inte längre se bägaren för alla droppar som pumpas ut för att de inte får plats. Så igår ringde jag Vårdcentralen.
Eftersom de har sådana fantastiska system att de ringer mig om jag lämnar mina uppgifter, så fick jag en telefontid först dagen efter. Så i ett dygn låg jag i min förvirring och brottningskamp.
Idag ringde de upp.
Det är kanske lite lustigt på något sätt, men trots min ingående förklaring hur jag mår (det känns som om jag har gett den informationen en miljon gånger nu) och trots glimten av hopplöshet och förtvivlan i min röst så säger hon att "vi kan inte hjälpa dig nu ändå".
När jag säger "men... Jag har inte ätit en ordentlig måltid på över en månad.. Jag måste få hjälp!" så föreslår hon att jag ska äta, för det är ju viktigt att få i sig ordentligt med mat.
Tack, nu kommer jag bli frisk!
Jag hatar vården.
Puss och kram Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar