Idag fick jag mitt andra bakslag på mindre än en vecka.
Sedan jag var liten har jag alltid varit hård mot mig själv. Det kan bero på att min omgivning var så hård mot mig, att jag blev ännu hårdare. Du vet, man gör allt för att få kontroll.
Mitt liv har genomsyrats av mitt stora kontrollbehov sedan dess. Jag måste vara bäst annars har jag svårt att veta vem jag är. Om jag inte är bäst (värst, smalast, snyggast, roligast) så låtsas jag som om jag inte bryr mig ett dugg, sedan går jag undan och slår mig själv inombords. Folk brukar skratta när jag berättar om det, pga det sätt jag lägger fram det, och det är precis vad jag vill; att man ska skratta åt det.
Den senaste tiden har jag blivit bättre på att hantera det där. Jag tycker ofta att jag duger som jag är, jag måste inte vara bäst i allt, jag måste inte vara smalast (för det är inte så snyggt faktiskt) och jag måste inte vara värre än någon annan. Jag är bra ändå.
Trots att jag blivit mognare på de här bitarna finns det fortfarande giftiga tendenser kvar av mina hårda krav på mig själv. Jag kan fortfarande inte ta kritik. Jag går under om jag får kritik! Vissa saker, som till exempel att träna på gym eller ensam med någon, jämföra styrka (eller jämföra vad som helst egentligen!) funkar inte för mig. Trots detta har jag kämpat ihop ett ganska bra självförtroende faktiskt! Jag har kommit upp i en prestationsnivå som jag verkligen gillar, och jag vet att jag är kapabel att göra många, riktigt stora och bra, saker.
För ett tag sen fick jag någon slags sjukdom. Eller, för mig känns det mer som en brottningskamp. Någonting tog över min kropp, och eftersom jag är fast i den så måste jag kämpa, och jag måste vinna! Det känns lite som högstadiet all over again, när jag pluggade för lite, åt för mycket, tränade för lite och vägde för mycket (jag var 160cm och vägde på tok för lite, så jag var alltid blek och trött, och såg helt enkelt benig ut). Det var en daglig kamp för mig att överleva mina hårda krav. Typ så känns det nu, bara det att mina krav inte är orsaken. Jag slåss mot mig själv varje dag, och jag verkar inte komma någonstans. Och, det är här kraven kommer tillbaka.
I och med att jag är sjuk, och inte ätit en ordentlig måltid på en månad, kan jag inte prestera på den nivån jag egentligen ligger på. Jag kan aldrig fokusera ordentligt, tankarna går om varandra, jag glömmer saker konstant, och vissa dagar måste jag sova ett dygn för att kroppen ska kunna återhämta sig en aning. Jag är inte bäst. Faktum är att jag är riktigt dålig! Jag kan inte, jag orkar inte, och allt det här tar knäcken på mitt (välförtjänta och hårdslitet ihopplockade) självförtroende.
För att idag vara lite ärlig.
Puss och kram Samdra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar