Jag trivs med energi.
Det är inte varje dag som är sådan. En dag, en fredag, ville min kropp inte sluta misshandla mig. Magen svullnade, som den oftast gör utan orsak, jag såg faktiskt gravid ut och min hud skrek att den inte orkade spännas mycket mer. Energin var för länge sen slut, och jag orkade bara ligga på soffan och känna att den och kinderna blev blöta, och hela situationen gjorde mig så yr att jag inte kunde gå.
Såhär skrev jag om det:
Fredag.
Det har aldrig känts så betungande
att det är just fredag. Jag har gråtit mest hela förmiddagen,
mellan mina uppgifter som jag tagit på mig för att få känna ett
uns av värde. Min största önskan just nu är att få visa mina
bästa sidor för den jag har närmast mitt hjärta. Än har jag inte
fått den chansen. Varför kan jag inte bara få den chansen?
Jag är så orkeslös, och det kommer
så väldigt olägligt.
I tre heldagar har jag samlat energi
för att klara av en kväll med det som förut kunde ge mig så
mycket energi i sig. Vad är det som händer med mig? Den frågan
ringer hela tiden i mitt mosiga sinne, och gör mig helt andfådd.
Om jag skulle få känna efter, och
önska, så skulle jag vilja ha en hel månad med fullt betalt utan
att arbeta, eller ha några uppgifter som innebär ett ansvar för
andra människor. En hel månad då jag kan få hitta mat som jag
tål, få de timmar av sömn jag behöver. En magisk månad då allt
blir bra. Då jag bara kan få andas i min takt, komma ikapp. Utan
krav. En tyngdlös månad då jag kan få arbeta med allt det som
påverkar mig, då jag kan få prata, öppnas, läka, må bra. Jag
lovar, om jag skulle få en sådan månad så skulle jag – faktiskt
på bara en ynka månad –
bli så. Mycket. Bättre.
Önskningarna väller över när allt
snurrar, fastän man ligger helt still. Ändå är önskningarna
enkla och vackra på något sätt. Ärliga, och ganska läkande.
Jag önskar att allt kunde bli bättre,
så att folk skulle få se de bästa sidorna hos mig – de till och
med jag tycker om hos mig själv utan att vara kritisk.
Snälla.
Jag har bestämt mig att visa alla mina sidor.
Puss och kram Sandra
Gå folkis.
SvaraRaderaHur skulle det hjälpa??! Haha!
Radera